Ledaren: Rädda rohingyerna

Det är många som undrar varför Burmas ledare Aung San Suu Kyi, Nobels fredspristagare 1991, inte fördömer det pågående folkmordet på landets rohingyer. Somliga tror att hon inte vågar utmana militären. Andra anser att det att någon kämpat mot förtryckare inte automatiskt betyder att man är en människorättsförkämpe i alla scenarier.

Helt tyst har hon inte varit. På Facebook skyller hon krisen på ”terrorister” och talar om ”ett jättelikt isberg av desinformation”, enligt nyhetsbyrån TT. Inte ett ord om flyende rohingyer i regionen Rakhine.

Det finns en namninsamling för att Nobelkommittén skulle ta ifrån Aung San Suu Kyi det fredspris hon tilldelades 1991 (men som hon på grund av husarrest kunde motta först 22 år senare). Initiativtagarna skriver i sin motivering att priset bara ska ges till ”människor som har gjort sitt yttersta för det internationella brödraskapet och systerskapet”.

I så fall kunde priset säkert återkrävas av flera andra. Fredspriset är trots att ett västerländskt elitpris som delas ut enligt snäva principer, till mottagare som knappast kan anses utgöra ett äkta, representativt urval att alla de stora fredsaktivister i de olika världsdelarma. Efterklokhet är såklart alltid lätt.

Hur som helst, över 300 000 namn har samlats in.

Vi kan såklart fråga oss om det ens är relevant vad Aung San Suu Kyi säger, i en situation där en långvarig etnisk rensing har övergått i totalt folkmord? Vem bryr sig? Vad skulle det ha för konkret betydelse?

Kanske det är bara för att lugna våra sinnen: ”Vi gav i alla fall priset till rätt person” (så känns det i alla fall lite bättre om vi inte gör något då folk dödas).

Folkmordet kom inte som en överraskning, tvärtom: Varningar om det upptrappade våldet har givits i flera år.

Och då det gäller rohingyerna har den formella förtrycket pågått sedan 1940-talet. De medborgerliga rättigheterna har demonterats, steg för steg. FN definierade rohingyerna som den mest förtryckta gruppen i hela världen redan 2013.

Det sätt som rohingyerna förtrycks är ett typexempel på hur folkmord brukar gå till. Steg för steg isoleras en grupp kulturellt med hjälp av fördomar och lögner, sedan görs gruppen formellt maktlös (så de inte kan rösta), därpå avnationaliseras folk (de är egentligen bangladeshare!). Här brukar makthavare också hänvisa till någon gammal orättvisa, i Burmas fall kanske hur britterna 1942 beväpnade rohingyer för att strida mot buddhister. Till slut avhumaniseras gruppens medlemmar, så att de ska anses vara skadedjur som borde avlivas.

När det sista fasen inleds, det intensiva folkmordet, finns det redan många hantlangare som är ivriga att vara med. Det går enligt samma mönster som exempelvis då turkiska staten outsourcade folkmordet på armenier, till fångar. Fängelser tömdes på våldsbrottslingar som utlovades amnesti med särskilda villkor. När kolonnner med fördrivna armenier tvingades marschera mot lögnernas nya hemland, nära syriska gränsen, kunde de plötsligt lämnas vind för våg av sina väktare, i någon lämplig ravin eller dal. Där angreps armenierna av frigivna fångar.

I Burma finns det säkert många som är redo att döda, plundra och våldta. Våldet och bytet gör sedan mördarna till ännu mer trogna undersåtar.

I bakgrunden finns stora rikedomar. Burma är ett av regionens fattigaste länder, men med enorma naturresurser. Volfram, zink, silver, koppar, molybden, bly, antimon – samt kol, olja och gas. Jade, diamanter rubiner och safirer utgör ytterligare lockbeten.

”Burma kan se fram emot ett ekonomiskt uppsving”, förutspådde gruvbolaget AZO Mining 2012.

I fjol kunde man i Hufvudstadsbladet läsa vad detta uppsving innebär:

”Burma är lika fullt av entreprenörer som det är fullt av naturtillgångar. (...) Utländska företag står på kö för att få en del av kakan.”

Resurserna kunde lyfta landet ur fattigdom, enligt HBL. Jättar som Total, Chevron och Shell är på plats, likaså norska Statoil.

Som det är nu har dessa bolag den enda reella makten om det ska göras något för att få ett slut på folkmordet. Det är den krassa sanningen.

Ingen annan har ett intresse eller ens möjligheter att ingripa. FN-uttalanden, kommunikéer och namnlistor är verkningslösa, eftersom mördarna i Burma vet att ingen är redo att hota dem. Om storföretagen inte axlar det samhälsansvar som de annars så ofta lyfter fram, händer inget. Tänk om de ökända ”marknadskrafterna” äntligen kunde sättas att arbeta för de mänskliga rättigheterna?