Ledaren: När TE-piskan viner

”Från och med början av juli har det skett vissa ändringar i de sätt på vilka personkunder sköter sina ärenden.”

Så här informerade arbets- och näringstjänsternas TE-byrå – tidigare arbetskraftsbyrån – i mitten av juli.

Det som hade hänt, enligt meddelandet, var att ”anvisningarna, handlingssätten och tidsfristerna varierar” enligt de uppgifter som en arbetssökande gett i samband med anmälningen som arbetssökande eller då denna gjort några ändringar i sina jobbsökaruppgifter.

I klarspråk betydde dessa ändringar att tusentals arbetslösa som inte förstod att ”sköta” sina ärenden gick miste om sina arbetslöshetsersättningar.

De borde ha insett att anmäla sig en gång till – annars klassas de automatiskt som icke-arbetssökande.

I bakgrunden finns en strävan att förnya arbetssöktjänsterna så att allt mer ska skötas via nätet. Det innebär också fler krav på aktivitet och nya förpliktelser.

Det nya kravet var ändå så dåligt formulerat att tio procent av alla som är registrerade användare av det som heter ”Mina E-tjänster” inte insåg fallgropen. Det här har också synts som flera tidningsartiklar och -insändare den senaste tiden. I Helsingin Sanomat skriver en drabbad, som nyligen blev arbetslös, om hur lömsk nätblanketten för planer, stödbehov och meritförteckning är.

”Allt det här måste göras separat, eftersom det inte är en del av själva anmälningen att man är arbetslös, men nog ett villkor för arbetslöshetsersättningen” (HS, 17.9).

Flera tusen arbetslösa var plötsligt inte längre ”arbetssökande”. Om man jämför med juli året innan, så torde bortfallet som berodde på reformen röra sig kring 5 000–8 000 personer.

Antalet kan i det stora pusslet kännas som litet. På individnivå handlar det ändå om stora ekonomiska förluster då det som skett klarnade för de drabbade först då breven från TE-byrån droppade in långt senare. Om det ens kom något brev, alltså.

Det som allt handlade om var att de som anmält sig som arbetslösa borde ha fattat – hur då? – att de också ska klicka sig vidare på nätet för att bedöma de åtgärder som kan behövas från TE-byråns sida, för att stöda jakten på ett nytt jobb.

Därtill behövs en plan för arbetslösheten, vad det nu sedan är.

De arbetslösa som föll ut kan efteråt söka om en korrigering av arbetslöshetsersättningen. Eftersom det är den arbetslösas ansvar att hålla koll på uppgifterna, är det osannolikt att någon korrigering sker – trots att det hela är en följd av en dåligt förklarad reform.

En av de skarpaste samhällskritikerna i nutids-Finland, bloggaren ”Uuninpankkopoika”, Saku Timonen, pekar på hur den ”gynnsamma” sysselsättningsutvecklingen i sommar noterades i regeringsleden:

”Ett av regeringens största mirakel är de färre långtidsarbetslösa. Det hänvisade också finansminister Petteri Orpo (Saml) till i samband med budgetdiskussionen.”

Dessa människor har ändå inte fått jobb, utan bara i statistiken antecknats som sådana som slutat söka efter jobb, skriver Timonen. Sysselsättningssiffrorna blir för övrigt ännu finare då 5 000 långtidarbetslösa äldre slussas till pensionskön.

Det är bra om arbetslösa får nya redskap om stöder dem i jakten på jobb. De prisade så kallade aktiveringsåtgärderna verkar ändå handla mer om att krångla till det för folk.

Och mer är på väg: ”Regeringen ... vill sporra arbetslösa arbetssökande till att vara aktiva och ta egna initiativ när de söker arbete under hela arbetslöshetsperioden” (19.9).

Det som händer är att de arbetssökandes aktivitet kontrolleras, med hot om en sänkt arbetslöshetsförmån i två månader.

Sporrande, inte sant?

Det nya anmälningskravet i juli sparade säkert staten några miljoner. Indirekt har man medgett att det gick fel, för i oktober förnyas nätblanketterna. Då ska en arbetslös som är på väg att logga ut får en varning om att det finns ogjorda uppgifter.

Varför fanns inte denna funktion från första början?

Hur är det över taget tänkt då de som registrerat sig korrekt inte fick en automatisk varning – i form av ett mejl eller ett sms – om att de måste komplettera sin anmälan?

Tänk om vi skulle vända på steken och utgå från att det offentliga Finlands myndigheter finns till för medborgarna, så som det rimligtvis borde vara. Borde därför inte TE-byråerna har ett resultatansvar, ett sätt där de förutsätts nå vissa mål då det gäller att erbjuda tillräckligt goda stödtjämster?

Om tusentals arbetslösa plötsligt trillar ut ur systemet, är det där varningsklockorna borde ringa. Det kan inte vara så att allt utgår från en envägsmodernisering, där arbetslösa förväntas ta i bruk ny teknik, medan myndigheterna rentav backar i utvecklingen och svarar på frågor endast i det fall någon ringer och ställer rätt frågor.