Ledaren: När en stad väljer chef

När kommun- och stadsdirektörer har fått berätta om kompetenskraven som ställs på dem är resultaten i flera fall överraskande. En sådan iakttagelse är att den värdegrund de står för själva inte alls är så avgörande för om de är framgångsrika i sitt jobb eller inte.

Kan man av det dra slutsatsen att det egentligen inte finns något i själva arbetet som Åbos stadsdirektör som säger att även nästa stadsdirektör ska ha sin hemvist i Samlingspartiet?

Man kan tala både för och emot ett sådant påstående. Stadsdirektören ska i bästa fall ha ett starkt mandat från fullmäktige och ett stöd som grundar sig på det personliga kunnandet och möjligheterna att verka framgångsrikt i jobbet – inte på att vara en representant för ett parti.

Samtidigt måste det sägas att överraskningen skulle vara mycket stor om stadsdirektören i Åbo inte stod Saml nära.

Och det inte bara för att partiet är störst i fullmäktige, eller för att tre av fyra kandidater på upploppet är Saml-knutna, utan också för att partiets inflytande i Åbo är så starkt att det sträcker sig till mer än en fullmäktigesal och en stads förvaltning.

Här kan man jämföra med Tammerfors där borgmästaren under föregående valperiod kom från Saml:s led, men nu leds Tammerfors av förra fackbossen Lauri Lyly, SDP. I fullmäktige är tre grupper nästan jämnstarka: Saml, SDP och De Gröna.

I Åbo är konstellationen inte helt jämförbar, men paralleller finns och någon omöjlig kandidat är Jarkko Virtanen (SDP och biträdande stadsdirektör) inte alls.

Han har sakkunskapen, han har ett starkt vänsterstöd. Men att han skulle gå hela vägen kräver både små partiers och gröna röster. Skulle han bli vald känns det som om man hade resonerat sig fram till en trygg time out-tid, i den fyraåriga valperioden där mandatets längd signalerar att även Åbo borde mogna för borgmästarval, såsom Helsingfors och Tammerfors har gjort.

Vem som än väljs till stadsdirektör upplever den personen ett tryck från flera håll, från stadsfullmäktige och övriga förtroendevalda, från de underlydande i en över 14 000 personer stor organisation, från invånarna och andra nätverksgrupper kring staden – alla ha de sina egna förväntningar.

Att kommundirektörsjobbet hör till de svåraste i fråga om ledarskap har intresserat samhällsvetare länge. Tack vare en av Kommunförbundet beställd forskningsrapport (Jonne Parkkinen, Arto Haveri & Jenni Airaksinen: Ydistävä johtajuus) finns färskt, i år insamlat material där direktörer själva, förtroendevalda och experter kommenterar den korseld ledaren befinner sig i.

Då stads-/kommundirektörer ska verka som en förenande ledare betonas de personliga egenskaperna starkt. Det som lyfts fram är bland annat människokännedom, kommunikations- och samarbetsförmåga, stresstålighet och förstås ledarfärdigheter.

Något överraskande men säkert hälsosam är betoningen på personens förmåga att leda sig själv och att känna sig själv. De här faktorerna nämns som förutsättningar för att ha den drivkraft som ingår i jobbet, och är något som påverkar samarbetet med de närmaste kollegerna.

Det känns bra att även Finland har kommit till den punkt där ett modernt, eller i dag aktuellt ledarskap – om man hellre säger så – mycket mer handlar om ledarens förmåga till interaktion och en stimulerande växelverkan med andra människor, än om det som tidigare kännetecknat finländskt ledarskap: Det vill säga ett ledarskap uppifrån och en någon av management-by-perkele-attityd.

Det är inte en dag för tidigt det här paradigmskiftet är på gång.

Att ingen stadsdirektör från någon annan större stad eller något annat starkt överraskningsnamn fanns bland de ursprungligen femton sökande till Åbos boss är också en signal: Övriga Finland räknar med att det blir någon av de tre Saml-kandidater som nu har nått intervjuskedet. Överraskningsnamnen fattas.

Man har med andra ord tänkt att tillräckligt starka namn finns i de egna Åbo-leden med en före detta minister och numera landskapsdirektör, med en före detta partiordförande och numera europeisk bankman (på Saml-mandat) och en före detta partisekreterare, numera handelskammar-vd. Plus att man har en sittande biträdande stadsdirektör som kan bjuda på tajt motstånd i en omröstning.

När styrelsens ordförande ska presentera ett namn för fullmäktige talar mycket för att han säger Arve eller Häkämies.

Sedan gällder det för ledamöterna som väljer att ha pejl på vad det moderna ledarskapet i dag innebär.

Det räcker inte med den lite skämtsamma vägkost någon twittrade häromdagen: att Minna Arve twittrat nästan 8000 gånger, medan Kari Häkämies gjort det 24 gånger och Ville Itälä har skrivit nio tweetar.

Också med det amerikanska presidentvalets Twitter-påverkan i färskt minne: sociala medier är kommunikationskanaler bland andra. Men kommunikation är centralt, det ska understrykas. Och Arves kön måste ses som en fördel mer än en nackdel.

Det mest intressanta i forskningsrapporten är ändå hur förmågan till växelverkan med andra betonas så starkt, eftersom det här ledarjobbet handlar om att förena människor och idéer. På tal om vägkost.