Ledaren: Lydia, Kaveri och Paro

”Vakna. Va-akna!” Den unga mannen öppnar ögonen och sitter upp i sängen. ”Kom ihåg att ta med dig ett paraply, de lovar regn för eftermiddagen.”

Det är inte en mamma, flickvän eller hustru som kommer med väckning och påminnelse. Det handlar om den japanska kompisroboten Gatebox, lite som en lavalampa med en hologramfigur inuti.

Gateboxen håller inte bara sin ägare sällskap från morgon till kväll, utan skickar också sms eller mejl på dagen och i det här fallet undrar när den övertidsarbetande mannen kommer hem. På så vis vet ”hon” när lamporna ska tändas, så att det känns som om någon verkligen väntade där hemma.

Den lysande figuren ”dricker” också te ur en egen virtualmugg medan ägaren sitter med sin mugg i soffan och tittar på teve. Så här säger tillverkaren:

”Vi utvecklade inte Gatebox för nöje och bekvämlighet, utan för att skapa en figur som på finns med i folks liv på ett naturligt sätt.”

Apparaten, som kostar över tvåtusen euro, har en klar målgrupp i alla dem som arbetar så mycket att de inte har ett tid för ett socialt liv. En annan målgrupp är de som är ensamma av andra orsaker.

Det är solklart att erfarenheterna från denna sci-fi-Tamagotchi kommer att användas i arbetet med att bygga framtidens vårdrobotar. När denna ”framtid” kommer, är oklar, men redan för två år sedan turnerade vårdbolaget Attendo med sin Lady Lydia på vårdhem i Finland. Turnén var begränsad, så det blev inget besök i Åbo, Pargas eller Kimitoön.

Tillsvidare är det ändå en överdrift att tala om vårdrobotar. Det handlar inte om robotar som vårdar folk, utan om apparater som kan bli en del av vården. Det som visats upp på mässor och vårdhem har i första hand en underhållande funktion.

Attendos Lady Lydia kan faktiskt också leda käppgymnastik. Andra robotar som visats upp i Finland är Paro och Kaveri.

Det finns andra versioner som kan mycket mer, har Eva Nordström noterat. Sådana är bland annat de robotar som är gjorde för att lyfta människor.

De nuvarande japanska lyftrobotarna ser kanske imponerande ut, men de är fortfarande inte mycket mer än en förlängning av vårdarnas händer. De är tillvidare det som kallas semiautonoma robotar, där roboten har en assisterande roll, men där det finns en operatör som rycker in då en uppgift visar sig vara för krånglig.

Nordström har skrivit två insändare och själv letat upp en hel del information, om exempelvis konditionsrobotar som kan leda gymnastik.

Digitaliseringens och den artificiella intelligensens utveckling går framåt i snabb takt, påpekar Nordström (ÅU, 28.11):

”Har kritik och etik en chans?”

De primitiva nöjesapparaterna som turnerar i Finland, nu senast på Årets Teknikdagar i Åbo, är såklart också ett sätt att testa reaktionerna hos folk, både vårdare och de som vårdas. De verkliga vårdrobotarna sägs vara här efter bara några år (och det har vi hört i flera år).

”Orsaken är att konkurrensutsättningen inom vården inte sporrar till att ta i bruk innovationer”, förklarade Attendo hösten 2015.

Då det gäller Lydia räknade bolaget med att roboten skulle ge klienter på ett vårdhem något extra i form av motion och nöje. En annan logik är att robotarna ska utföra uppgifter som sparar tid och pengar så att vårdare kan frigöras för andra uppgifter. Det som blir ”extra” är mer tid för möten mellan den som vårdas och de som vårdar.

Samtidigt ska vi akta oss för att tro att det som sparas in med robotar automatiskt syns som fler hjälpande händer. Däremot kan det finnas klart definierade områden där vårdare verkligen har nytta av automatik.

I Harjavalta testas tio medicinautomater. De erbjuder rätt preparat varje dag åt människor som vårdas hemma. Tanken är att minimera hemvårdens rutinmässiga besök för att kolla att allt är ok. Harjavaltaapparaterna varnar exempelvis om de erbjudna medicinerna ligger orörda för länge.

Vi får (lyckligtvis) vänta länge på robotar som kan tillåtas utföra verkliga vårduppgifter. Lyckligtvis, eftersom det finns en hel del att ta ställning till då det gäller både etik och juridik.

Det som däremot är klart är att vårdbolagen allt oftare kommer att erbjuda automatiska lösningar i olika former för enklare rutinsysslor, som just medicinutdelning. Om vi sedan ska kalla dem ”robotar” och ”automater” är irrelevant, det avgörande är om apparaterna gör sådant som en människa tidigare gjort.

Här kan vi exempelvis fråga oss vad lagen säger om medicinautomaterna? Vem bär ansvaret om en människa äter fel mediciner? Är det programmeraren, operatören eller någon annan?

I upphandlingsprocesser är det redan nu viktigt att fundera över om det behövs utstakningar om automatiseringsgraden i vården. Det här är en fråga som är aktuell då de planerade nya landskapen ska ta över. Vilka alla uppgifter kan en robot ha då de lämnas ensamma med en klient? Det här är inte längre science fiction.