LEDAREN: Kycklingkvarnen

För en dryg vecka sedan kom nyheten om att estniska myndigheter utreder ett fall där ett estniskt kläckeri hade slängt levande och halvdöda kycklingar bland soporna. I stora mängder.

Det skulle inte heller ha handlat om ett egentligt undantag, utan om praxis. När maskinen som används för att avliva kycklingar är i olag – vilket den lär vara då och då – slängs kycklingar i soporna.

På nyhetsportalen Delfis video från köttbolaget HK Scans dotterbolag Tallegg berättar en tidigare anställd att förhållandena är vidriga också inne i själva kläckeriet.

Att klämma ned kycklingar i soporna är inget nytt, det har man gjort i 25 år, enligt videon. Under de senare tio åren har dessutom produktionen trefaldigats, vilket innebär att ingen hinner bry sig om de ”odugliga” kycklingarna eller serva kvarnen som används för att avliva dem.

”Odugliga” är här synonymt med tuppkycklingar. De återvinns som foder.

Om det här inte är ett undantag, utan praxis, är det konstigt att ingen rappporterat om det tidigare. Så snabbt som information rör sig i dag, brukar dylikt vara ute i sociala medier bums. Det behövs bara en enda smarttelefon.

Men det är väl som med mycket annat otrevligt. Det brukar vara så att ”alla” har känt till att något är fel, men inget har gjorts.

HK Scans baltiska direktör Anne Mere bad i Iltalehti om ursäkt för det som skett. Hon lindade inte heller in sitt uttalande i tom företagsjargong.

Ett plus för det.

”Vi ska se till att något motsvarande aldrig kan hända igen.”

I det stora pusslet är kycklingplågeriet i det estniska kläckeriet inte mer än en liten pusselbit i livsmedelsindustrin. Så mycket händer på annat håll, att det är svårt att veta vad man ska titta på – eller uppröras av.

Det är ofta som sanningen är så otrevlig att man vill ta den i små doser, men det är bra att påminnas om verkligheten.

Många upprördes såklart (vem skulle inte bli upprörd?) av det som pågår vid Tallegg. Vi kan ändå fråga oss vad som upprörde folk? Var det bara dessa kycklingars öde – eller själva fenomenet, det faktum att dödandet av kycklingar är en etablerad del av just den här industrin. De krossas, gasas, kvävs – eller så bryts deras nackar.

Tuppkycklingar kasseras som odugliga. De kan inte lägga ägg och växer långsammare än de framavlade slaktkycklingarna.

Dålig business, med andra ord. Praxisen med att döda tuppkycklingar bums började spridas för femtio år sedan. I Tyskland dödas uppskattningvis 140 000 kycklingar varje dag (!), i Sverige cirka 15 000. På årsnivå, globalt, handlar det om hundratals och hundratals miljoner – troligtvis tre miljarder.

Somliga påpekade därför torrt att det verkliga problemet inte var några nerbultade kycklingar i Estland. I stället borde allt fler uppröras över att det är kutym att döda nykläckta kycklingar.

Och visst, det finns ett motstånd. Tysklands folkrikaste delstat Nordrhein-Westfalen beslutade för några år sedan om ett förbud mot metoden. 2015 stötte reformen på motstånd, då en domstol slog fast ett förbud strider mot företags rättigheter att driva näringsverksamhet.

Det finns såklart en annan infallsvinkel, från ett ännu högre helikopterperspektiv: Hur ska det här jämföras med alla de miljarder höns som föds upp att bli kött, i plågsamma förhållanden. Det goda med avslöjade vidrigheter är att de brukar förändra konsumentbeteendet i en sundare riktning. Ett annat färskt exempel är den nederländska giftäggsskandalen , vars effekter kanske inte ännu syns (se artikeln om ekologiska ägg i dagens ÅU).

Dödandet av nykläckta kycklingar är ändå symptomatiskt för hur det ofta går så att vi undviker att ändra ett dåligt förfarande och i stället fokuserar på att minimera de negativa effekterna på ett krångligt sätt.

Det här syns i hur många vill lösa det här med teknik. Vid Leipzigs universitet har de tagit fram en metod där en maskin pickar småsmå hål i äggen då de är nio dagar gamla, och testar vad som gömmer sig inuti. De ägg som har en tuppbörjan i sig, kasseras, och blir foder. I universitetet i belgiska Leuven har de kommit fram till att man kan göra samma sak med en genomlysningsapparat. Livsmedelsjätten Unilever bidrar med finansiering. I Schweiz har detaljhandelsjätten Coop studerat möjligheten att förädla höns så att också tuppkycklingarna skulle lämpa sig bättre för köttproduktion.

Men hallå! Hur hamnade vi här? Hela fenomenet, dödandet av tuppkycklingar, är symptomatiskt för priskonkurrensen – det vi är redo att betala. Det som företagen gör nu för att eliminera tuppkycklingsdödandet handlar mer om att bli kvitt ett element som är dåligt för imagen (och businessen), knappast en genuin oro för fåglarnas välmående. Vi kan väl alla titta i spegeln. De finländska hushållen använder i dag en allt klart mindre andel av inkomsterna till att köpa mat än vad som var läget i början av 1990-talet. Billigare priser, sämre behandling av djur.