LEDAREN: Kiira var en varning

”Stormen åstadkom i staden och dess omgifning allehanda större och mindre förödelser. Så sopade den bort twenne af wingarne å Samppalinna qwarnen, omkullkastade större träd, nemligen ett i Porthanssqvären inwid statyn, ett på Weftra Strandgatan, ett wid Nylandsgatan, ett wid Ryska kyrkogatan o.s.w. Äwen flere telefonledningar brusto.”

Så här beskrev Åbo Underrättelser augustistormen 1890, den enda stormen i Finland som med stor sannolikhet uppnått orkanstyrka, 33 meter i sekunden eller mer. Orkan är då stora föremål flyger i luften, fönster blåser in, byggnadsställningar rasar och båtar kastas upp på land.

Den högsta uppmätta vindstyrkan i Finland har varit 31 m/s. Så hårt har det blåst i alla fall 1971, 1975 och 1995.

Begreppet vindstyrka handlar alltså om ett genomsnitt under tio minuter, i stormbyarna kan vindstyrkan närma sig 50 m/s också hos oss.

1890 års mätningsdata kan inte bekräfta att det var en orkan som svepte över Åbo och hela landet. ÅU rubricerade i alla fall det hela som en ”fruktanswärd orkan”.

Nyhetsbevakningen pågick i flera dagar, i takt med att telegrafledningar reparerades och nya rapporter kom in från andra städer. Som sig bör citerade ÅU också sakkunniga, som professor Falk, ”wäderleksprofeten” som hade förutspått en storm.

Det finns en parallell mellan orkanen 1890 och veckoslutets storm Kiira. De värsta vindarna träffade ungefär samma område,huvudstadsregionen och österut.

”Om stormen i förrgår war wåldsam nog hos oss i Åbo och anställde skador och förödelser i mängd, kunna wi dock taga oss lyckliga om wi jemföra förhållandet här med i hufwudstaden, der stormen urartade till werklig orkan, sådan icke i mannaminne förekommit.”

Hur hade nyheterna sett ut idag, om Kiira varit några sekundmeter starkare? Tanken är skrämmande, då man tänker på alla videosnuttar som lagts upp i sociala forum. Vi har fått se bryggfester där stora festtält blåser bort med våldsam kraft, maratonlöpare som kryper under och klättrar över omkullfallna träd i något som påminner om ett överlevnadsprogram på teve, glasrutor som brakar ned från höga byggnaden.

Om vindstyrkan hade varit bara några sekundmeter mer, hade vi sannolikt få läsa om flera människor som förolyckats. Nära ögat-situationerna var så många, att det är rent under att inget allvarligare inträffade.

När Meteorologiska institutet gick ut med sitt varningsmeddelande – det första på fyra år – var det många som såg fram emot ett fint skådespel.

Stormskåderi är inte automatiskt fel. Så länge man minns sunt bondförnuft är det bra att studera naturens styrka, förutsatt man gör det på ett tryggt sätt. Meteorologiska institutets uppmaning att folk skulle hålla sig inomhus och båtförare ta i land var inte onödig.

De som sett bilder av hur stormen härjade i Polen inser att det här kunde ha blivit mycket allvarligare.

Kiira var ingen exceptionell storm, inte på långt när. Vindstyrkan, den genomsnittliga, var under 21 m/s. Det kan jämföras med stormen Oskari, som hade en vindstyrka på 26,4 m/s på landbacken i december 2013. Det kritiska är vilken väg stormen tar.

Det behövs därför lite av ett ny stormförnuft, en uppdaterad syn på vad som kan hända. Det borde inte ens vara svårt att inse detta, eftersom hela 2000-talet har varit något av en prolog till det som komma skall.

Hösten 2010 var ett varnande exempel: minnet av den varma sommaren slets bort av fyra häftiga stormar: Asta, Lahja, Veera och Sylvi. De fyra förorsakade enbart skogsskador för tiotals miljoner euro.

Året därpå kom julstormen Tapani, Dagmar. Elnätsreparationerna kostade 30 miljoner euro, ersättningarna till elkunder lika mycket, därtill betalades 70 miljoner för stormskador. Sedan var det dags för Eino, som härjade för 80 miljoner euro i skogarna i november 2014.

Eurobeloppen är inte det viktigaste, men en indikator på att stormarna blivit farligare. Risken för att människor skadas är reell, också på helt nya sätt. Då den byggda ytorna växer, ökar risken för lokala stormflodar, som kan svepa med människor.

Miljöskadorna ökar också. I Lovisa rann tusen kubikmeter avloppsvatten – en miljon liter – ut i vattnet, då strömmen gick. Hur kan man vara så oförberedd på ett elavbrott, i ett reningsverk? Var det ingen som övervägde att i förväg kontakta armén och låna en släpvagnsstor generator med tillräcklig kapacitet, lätt att plugga in vid behov?

Med dygnslånga elvabrott, som nu, är det skäl att överväga om hushåll borde gå samman och skaffa ett gemensam elaggregat, för att på så vis hålla liv i kyl, frys och varmvatten. Och värme, i det fall stormen kommer på vintern. Ved har sina begränsningar.

Kiira bör ses som en varning. Den var inte mycket till storm, då man ser till vindstyrka, men då pustarna träffar rätt blir skadorna stora och riskerna enorma. Med den vindupptrappning vi haft under 2000-talet är det inte en fråga om en orkan kan vara på väg, utan när den kommer.