Ledaren: Besvärliga rikedomar

Allt började med Outokumpu, ”den märkliga kullen”. Det var där den moderna gruvdriftens historia började i Finland, för drygt hundra år sedan.

Det var en gulaktig sten, som hittades då en farled muddrades, som ledde malmletarna rätt. Före det hade det bara bedrivits mindre gruvdrift lite varstans, i hundratals gruvor, som nu finns kvar i terrängen som konstiga gropar och grottor.

Ifjol fanns det 10 metallmalmsgruvor och 27 industrimineralgruvor i Finland. Det är inte så att man redan grävt upp det mesta, tvärtom, Finland är fortfarande rikt på fyndigheter.

Det finns exempelvis verkligt stora mängder av guld, men också flera andra så kallade kritiska material. Det handlar om metaller och mineraler som är väldigt viktiga för både det moderna samhället och morgondagens samhälle.

Det ökade intresset för Finland märks säkert vid det geovetenskapliga forskningslaboratoriet SGL, ett samarbete där också Åbo Akademi är med på ett hörn. Det finns massor av data att analysera.

Ett sådant material är kobolt, som behövs för exempelvis elbilsbatterier. För närvarande håller gruvindustrin världen över på med att pricka för alla potentiella ställen. Vid gruvinvesteringsmässan PDAC (Prospectors & Developers Association of Canada), platsen man bör vara om man är i branschen, frågade alla varandra om kobolt, sägs det.

Och jo, kobolt finns i Finland. Det samma gäller litium, en annan nyckelmetall för modern teknik. För att hitta det behöver man inte åka längre än från Egentliga Finland till Egentliga Tavastland. Där finns det litium, guld och koppar. Bygget av en enda gruva vid någon av de mest lovande fyndigheterna, kanske i Forssa, skulle sysselsätta hundratals människor och ge 125–250 miljoner euro till lokalsamhället.

Det finns också mer traditionella metaller och mineraler. Ett exempel på nya gruvor under det senaste decenniet är kalkgruvan i Hyypiämäki strax söder om Kisko kyrkby, Salo. Den öppnades 2009.

När priserna stiger och tekniken utvecklas för att utvinna låghaltiga fynd ökar intresset för Finland. Det är inte en fråga om fler gruvbolag kommer hit, utan när och hur de gör det. För det handlar om ”kommer hit”. Förr dominerades vår gruvbransch av inhemska, statsägda bolag. Men i och med att finska staten har backat som bolagsägare, har det öppnat upp för privata utländska gruvbolag. Några inhemska privata bolag dyker inte upp så där bara, då det handlar om en så kapitalintensiv bransch.

Tids- och volympersektiven är också svåra att greppa. Av tusen potentiella objekt blir det kanske bara en enda gruva.

Det är inte lätt att samla ihop tiotals miljoner för att börja ett gruvbygge, då avkastningen kommer efter flera år. Stigande råvarupriser kan sätta fart på investerare, som i fallet Sotkamo Silvers gruvprojekt, men då man ser på den långvariga kursutvecklingen för det bolaget, så är den avskräckande för de flesta investerare. Ingen ”folkaktie”, direkt.

Och de som lyckas samla pengar, lyckas kanske inte med själva gruvdriften. Storyn om hur Pekka Perä för två euro köpte gruvrättigheterna i Talvivaara och sedan samlade över en halv miljard euro på Londonbörsen är fantastisk, men resultaten blev långt ifrån fantastiska. När nickelpriset rasade, försvann också den teoretiska lönsamheten.

Efter att staten köpte Talvivaaras konkursbo har allt kostat ytterligare halv miljard euro för att skapa det som nu heter Terrafame. I april–juni blev det ett nytt produktionsrekord med över 5 000 ton nickel och över 11 000 ton zink, men verksamheten är ännu förlustbringande.

Och då har vi inte ens nämnt alla miljöskador. Det är skäl att upprepa: Det är inte en fråga om fler gruvbolag kommer hit, utan när och hur de gör det – och med vilka miljöeffekter.

Det finns flera avskräckande exempel. Ett är det kanadensiska bolaget som drev Hitura gruva och gick i konkurs. Kvar blev en lokal miljökatastrof, som staten nu ska städa upp.

I andra ändan av framgångsspektret har vi Europas största guldgruva i Kittilä. Den sysselsätter nu 400 människor. Guldet borde räcka för tjugo år.

Den som besökte Kittilä före gruvan och nu gör ett återbesök, ser den kraftigt välfärden i lokalsamhället. Det är inte så att alla pengar försvinner utomlands. Avkastningen måste sättas i perspektiv till de enorma summor som investerats i Finland.

Metaller och mineraler är besvärliga rikedomar. Det verkar inte finnas kapital eller vilja att själv gräva upp allt det som finns. Därför är utländskt kapital nödvändigt. Alternativet är att lämna kvar metallerna och mineralerna i marken, så att inte ger en enda euro, någonsin.

En nyckelfråga är hur Finland bättre kan klara av hantera miljöriskerna, en annan är satsningarna på ett ännu starkare inhemskt kunnande. När nya gruvor öppnas kunde de sysselsätta allt fler finländare, på alla nivåer. Det finns 400 små och medelstora inhemska bolag inom gruvbranschen, så det finns potential att gruvbranschen i Finland igen skulle bli mycket mer inhemsk.