Låt mänskliga rättigheter bli mainstream igen!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nyligen ordnade föreningen We see you en kväll för mänskliga rättigheter på Tiljan på ÅST. Jag var ombedd att sjunga och säga några ord. Jag berättade om min far som varit krigsbarn och om hans upplevelser av flyktingskap.
Min far växte upp under extremismens tid. Fascism, stalinism och antisemitism präglade samhällen och militarismen blev en självklarhet. Många barn och vuxna var maktlösa inför krigets verklighet.
We see you grundades 2016, då regeringen Sipilä skärpte asylpolitiken. Enligt Migrationsverkets statistik ansökte dryg 32000 personer om asyl år 2015, år 2016 kring 5600. En knapp tredjedel beviljades asyl. Många av dem som fick avslag fick i beslutet läsa: ”Din rädsla är inte objektivt befogad.” Efter beslut från Europadomstolen har flera beslut omprövats.
Jag har inga egna erfarenheter av flyktingskap, men genom min far förstår jag att det är ett privilegium att få växa upp i fred och välfärd.
På Tiljan fick vi höra sång på persiska och ukrainska, höra om somalisk-finska kvinnors behov och kvinnors liv i Afghanistan idag. Vi lyssnade till dikter på arabiska och hörde flera berättelser om hur det är att komma som asylsökande till Finland. Kvällen handlade om att bli sedd och hörd, om att få existera, om att få leva.
I boken We see you, redigerad av Jenny Wiik, Siv Skogman och Linda Bäckman, konstaterar Lina Teir, en av initiativtagarna: ”Aldrig tidigare har jag bevittnat en sådan iskyla inför andra människors lidande.” Jag tror att vi tyvärr nu lever i en tid, som är ännu hårdare än den som rådde under Sipiläs regering.
De lagar som regeringen Orpo, alltså Samlingspartiet, Sannfinländarna, SFP och KD, ämnar klubba igenom i snabb takt innebär avsevärda skärpningar av Finlands migrations- och flyktingpolitik. Vissa asylsökande skulle fångas vid gränsen och interneras i Joutseno mottagningscentral, asylsökande skulle inte längre kunna ansöka om uppehållstillstånd för studier eller arbete. Familjeåterförening skall försvåras ytterligare och regeringen utreder om återförening kan begränsas till enbart makar och barn. Försörjningskraven skärps och blir närmast omöjliga. Kraven för medborgarskap skärps.
Det handlar om rasism. Självklart handlar det om rasism. Men medan sommarens diskussioner fokuserade på sannfinländarnas bild av svarta och bruna personer, av muslimer och judar, så tycker jag det är dags att tala om vad det i grunden handlar om: en etnonationalism och tro på vit, finländsk övermakt, det som på engelska kallas white supremacy.
Regeringen Orpos regeringsprogram och politik grundar sig på att vita människor är mer värdefulla än andra och helt grundläggande är tanken om att vi som samhälle inte behöver bemöta alla människor med respekt och värdighet. Vissa får låsas in utan orsak eller stötas bort med våld (push-back), vissa får man diskriminera och vissa ska inte bemötas med empati.
Jag tar kraft ur Linda Bäckmans konstaterande: ”Det minsta vi kan göra är att inte blunda för dem. Det minsta vi kan göra är att inte titta åt ett annat håll.”
Regeringspartierna verkar nöjda med att låta Suomen Sisu styra vår politik. Och regeringen verkar lita på att så fort man säger ”hybridpåverkan” eller ”säkerhetsläge”, skall medborgarna utan kritik godkänna vilken politik som helst.
Det är dags att reagera. Att säga nej till den människofientlighet som vårt samhälle har glidit in i och att säga nej till vit övermakt. Jag bär på ett hopp, uttryckt med Lina Teirs ord: ”Jag önskar att våra grundläggande principer ska bli mainstream igen.”