Lärare behandlas ojämlikt  - men det ska vi inte tala högt om och skapa ”dålig stämning”

Förra veckan inledde jag mitt 32:a år som lärare. Hur mycket har inte förändrats under åren?

Gymnasiet har blivit årskurslöst, skolan digitaliserats, fysiska läroböcker systematiskt avvecklats av förlagen, papperskopior ersatts av elektroniska dokument.

Läraren ska handleda istället för att föreläsa, inkludera halvdussinet olika ”kompetenser” i sin undervisning, integrera över ämnesgränser och mycket mer.

En sak är dock bestående.

Den här veckan hissade vi regnbågsflaggan, en påminnelse om hur skolans värdegrund innebär allas lika värde, jämställdhet och lika behandling.

För många lärare är detta hyckleri och som ett slag i ansiktet med våt trasa.

För lika inrotad som rasism och intolerans är i djupa finländska kretsar, lika cementerad och institutionaliserad är ojämlikheten i skolvärlden.

Vackra tal om likvärdighet, rättvisa och jämlikhetsplaner som alla skolor enligt lagmåste ha, klingar så falskt eftersom principerna inte gäller lärarna och deras arbete.

Orsaken heter undervisningsskyldighet, i lärarkretsar kallad usk.

Eurobeloppet i lönekuvertet är detsamma för alla nyutexaminerade ämneslärare på samma stadium, gud förbjude annat.

Men för denna sin grundlön ska en lärare i ett ämne ha 16 lektioner i veckan, en lärare i ett annat ämne upp till 23. Usken i historia och samhällslära är 21 lektioner.

Det blir en ganska stor skillnad på årsnivå, allt mellan 608 och 874 lektioner – för samma lön.

Någon kunde tycka att det inte låter så rättvist eller jämlikt.

Systemet höjer inte stämningen bland lärarna, som förväntas vittna om likvärdighet och jämställdhet.

Systemet är så gammalt att ingen längre kan minnas när det kommit till. Och visst, ämnen har olika krav och utmaningar, men skillnaderna motiverades en gång i tiden med att modersmålslärare skulle läsa uppsatser och matematiklärare korrigera hemuppgifter i elevhäften.

Alla med lite insikt i skolvärlden vet hur mycket både skolan och lärarnas uppgifter förändrats under de senaste 70 åren.

Människan har nått månen, Kekkonen avgått, mellanölet släppts fritt, Berlinmuren byggts och fallit, mobiltelefon, samkönade äktenskap och euron införts – och Finland trätt in i Nato.

Men usken, den mest orubbliga bastionen i det finländska skolväsendet, står kvar. Den rubbar ingen!

Hur kommer det sig? Jo, det ser det egna lärarfacket OAJ till. Där har ämnen med låg undervisningsskyldighet makten, och det är de som sköter avtalsförhandlingarna. Har en lärargrupp en gång uppnått en fördel ska den behållas.

Facket har inte sett några jämlikhetsproblem i att avlöningen inte bara för undervisning utan också för klassföreståndarskap eller annat allmänt skolarbete i skolan kan variera med 30–40 procent beroende på lärarens undervisningsämne.

Justitiekanslern bedömde för tio år sedan att han inte kunde ingripa eftersom systemet ingick i kollektivavtalen.

Efter 20 år av ämnesfacklig verksamhet vet jag att det är att slåss mot väderkvarnar att söka en förändring.

Förvånande nog har vi realämneslärare varit så – på västnyländska ”stakalösa” – att vi stannat kvar i vårt lärarfack, som upprätthåller systemet.

Att prata om usken är tabu i många skolor. En lärare som pekar på orättvisorna får genast höra att han sprider "dålig stämning".

Och det vill ju ingen göra. Och nej, det är inte ämneskollegans fel att systemet är sådant. Alla dignar vi likvärdigt under utmaningarna i skolan. Men de är inte ämnesbundna, som lönen.

Statsminister Orpo försökte i veckan se positivt på att rasism och diskriminering lyfts upp i sommar. Man kan konkret ingripa mot rasismen bara genom att göra den synlig, sade han, i ett fåfängt försök att rädda regeringens ansikte.

Men kommer arbetsgruppen som ska bereda regeringens meddelande om ”främjande av likabehandling, jämställdhet och icke-diskriminering” att säga något om orättvisorna i skolorna?

Nej, det skulle bara sprida dålig stämning.

Härkan du läsa flera kolumner av Sture Lindholm.