Långsamt, tröttsamt och pinsamt men ändå omistligt för demokratin
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I Robert Åsbackas roman "Glömda rum" (2021) sitter en kvinna som heter Sonja framför datorn och tittar på arkiverade webbsändningar från kommunfullmäktiges sammanträden.
Sonja ingår i en grupp av människor som tillbringar sina dagar hos en förening som heter Arbetarnas arena. Tanken är att föreningen ska hjälpa folk att hitta jobb, men eftersom det inte verkar finnas någon arbetsplats i sikte för Sonja har föreningens ledare Hoffman satt henne att titta på gamla fullmäktigemöten. Det kan inte skada att hon lär sig lite om samhället.
Bokens Sonja blir helt uppslukad av fullmäktigemötena och börjar tala om dem som om de var avsnitt i en dokusåpa som Robinson eller Voice of Finland. Hon återger för sina vänner vad som hänt i de olika avsnitten, vem som var med och vad de sa.
”Maria driver alltid på och får saker att hända, hon kommer nog att vara med i många säsonger till”.
Sonja är en fiktiv gestalt, men parallellen mellan fullmäktigemötet och dokusåpan är egentligen rätt genial. Dokusåpan och fullmäktigemötet, liksom fotbollsmatchen, gudstjänsten och schlagerfestivalen, förenas av att handlingen följer en bestämd form som skapar trygghet och igenkänning.
I den politiska demokratin är formerna särskilt viktiga eftersom makten är lånad av folket. De strikta procedurerna sätter gränser för hur den lånade makten används och mötesoffentligheten ger allmänheten en chans att kontrollera att det går rätt till.
När Finland blev självständigt hörde kommunallagarna för städer och landskommuner till de första nya lagar som började tillämpas. Det finns de som hävdar att den nation som splittrades i inbördeskriget 1917–18 började enas i kommunfullmäktige, när representanter för tidigare stridande parter behövde komma överens om vägar och skolor, skatter och kommunhus.
De gånger kommunalt beslutsfattande ter sig både långsamt, tröttsamt och pinsamt kan det hjälpa lite att lyfta blicken och se att det som är vanligt och vardagligt faktiskt har betydelse på ett större plan.
Kommunfullmäktige är den minsta beståndsdelen i systemet av valda politiska organ, men de ärenden som behandlas på kommunal nivå är inte alltid små. Stadsfullmäktige i Helsingfors med en årsbudget på 4,2 miljarder euro är en av Finlands mest inflytelserika politiska församlingar. När något går fel i den kommunala organisationen i Helsingfors, som med bytet av löneutbetalningssystem nyligen, har det konsekvenser för många tusen personer.
Men ingenstans har jag lärt mig så mycket om demokratins minsta beståndsdelar som i de små kommunerna på Åland.
Ju mindre det politiska systemet är, desto svårare är det att gömma sig bakom koefficienter och expertspråk: en konkret sak som blir sämre här och nu väger tyngre än tio abstrakta saker som kanske blir bättre längre fram och det kommer folk att tala om för dig i klartext.
Ju mindre det politiska systemet är, desto tydligare blir det att demokrati i grund och botten handlar om att människor måste komma överens, om hur viktigt det är att veta vad en människa heter och att låta henne tala till punkt.
Det blir också uppenbart att inget händer om ingen börjar driva en fråga. Det är så lätt att glömma att den service och de samhällsinstitutioner vi tar för självklara en gång var idéer som började drivas av någon: som privata initiativ, genom föreningar, i politiken.
Systemen är viktiga, men människorna är viktigare. Som Sonja i Glömda rum sa ”Maria driver på och får saker att hända, hon kommer säkert att vara med i många säsonger än”.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.