Läkarnas val och valfrihet
Läkarbristen är ett kontinuerligt samtalsämne. Ämnet lyfts fram närmast som ett problem för mindre organisationer och kommuner. De facto är bristen på läkare ändå ett faktum i många organisationer, såväl små som stora.
Det finns enligt Finlands Läkarförbund cirka 29 000 legitimerade läkare i Finland. Av dessa är cirka 21 000 läkare i arbetsför ålder (under 65 år) och bosatta i Finland. Ingenting säger dock att inte även äldre läkare är full kapabla att jobba, även kliniskt. Finlands läkarförbund har en stark ställning, av läkarna är 94 procent medlemmar i Finlands Läkarförbund. Förbundet bevakar läkarnas professionella, sociala och ekonomiska intressen.
Finns det arbetslösa läkare? Enligt statistik från Akava fanns det i juli innevarande år 134 arbetslösa läkare. Det är viktigt att komma ihåg att också läkare är människor, de har bättre och sämre dagar. Människor, oberoende av yrke, har under livets gång olika utmaningar, både på jobbet och privat.
Hur ser då framtiden ut för nyutexaminerade läkare? Enligt Finlands läkarförbund kommer det i slutet av 2020-talet att årligen utexamineras 400 flera läkare än det går i pension. För tillfället tar de fem medicinska fakulteterna emot totalt 750 studerande varje år. Utöver detta studerar cirka 1 000 finländare medicin utomlands. Arbetsmarknaden får enligt denna matematik ungefär 900 nya läkare varje år, samtidigt som cirka 500 går i pension. Finlands läkarförbund vill minska antagning av medicine studerande från 750 till 600.
Man kan ställa sig frågan om Finlands Läkarförbund i denna fråga driver läkarnas ekonomiska intresse eller genuint vill tillgodose att utbudet och efterfrågan av läkare är i balans även i framtiden?
Frågan kring antalet läkare går inte att lösa enbart genom att räkna antalet läkare eller studerande. Läkarkåren är i dagens läge långt specialiserad. Listan på medicinska specialiteter är lång och inom specialiteterna fördelas läkarna ytterligare. En kirurg kan exempelvis vara ortoped, med subspecialisering på rygg- hand- eller proteskirurgi. Alternativen och kombinationerna är många och kommer sannolikt fortsättningsvis att öka. Även det här bidrar automatiskt till att verksamhet allt mera sammanförs till stora enheter.
Specialister i allmänmedicin behövs också i framtiden, men deras roll är inte samma som för ett antal år sedan. Att bedöma patientens allmänna hälsotillstånd och ställa en diagnos kräver kunskap, men också den biten kräver utredningar och undersökningar som små enheter inte har möjligheter att erbjuda.
Social- och hälsovårdsreformen och de nya landskapen kommer inte att utbilda flera läkare. Om reformen faller, kommer vi ändå att se en reform av social- och hälsovården, men med ett annat innehåll. Vill man öka flexibiliteten i användningen av läkarresurserna är den bästa lösningen att de nuvarande sjukvårdsdistrikten övertar även bashälsovården av kommunerna. Den lösningen skulle vara enkel, snabb och kostnadseffektiv. Då kunde man på riktigt se nyttan av större helheter, samtidigt som man slipper landskapen som kan bli rena rama byråkratimonster.
Oberoende av vad politikerna fattar för beslut om strukturerna, kommer hälsovården att bli ännu mera specialiserad i framtiden, små enheter kommer inte att finnas. I diskussionen om läkarbristen får man ibland bilden av att tillgången till läkare på ett visst geografiskt ställe, är viktigare än att få den bästa möjliga vården. Ett annat ofta använt argument är att privata bolag har lättare att hitta läkare än offentliga sektorn. Inte ens högre lön lockar till den offentliga vården. Inte heller detta påstående stämmer, även mindre privata aktörer har svårt att hitta läkare, oberoende av lön.
Enligt en undersökning gjord i Uleåborg skapar cirka 10 procent av kommuninvånarna drygt 80 procent av kostnaderna inom social- och hälsovården. Även på annat håll bekräftas att storleksordningen är rätt trots små variationer mellan kommunerna. Dessa siffror tyder på att det är viktigt att samla bashälsovården och specialsjukvården i samma organisation. Då kan man bättre styra upp och garantera servicen för social- och hälsovårdens storkonsumenter.
Läkarna kan i stort sätt i dag välja var det vill jobba. I fråga om vissa läkarjobb är konkurrensen hård, men överlag finns det jobbtillfällen, om man är beredd att ta emot jobb. Många läkare har i dag också möjlighet att välja när och hur mycket de vill jobba. Att jobba via olika bemanningsföretag erbjuder läkarna stor frihet. Man kan också ha flera jobb, både inom det privata och det offentliga. Det här torde vara en unik sak som endast gäller läkare. Frågan är långt ifrån oproblematisk, men ingen vågar ta tag i saken, de som försökt, har varit tvungna att snabbt backa.
Under tidigare sekel hade prästerna en stark ställning i samhället och deras ord var nästan lag. Har denna status nu delvis övertagits av läkarna?