Lägertankar

Minns inte att jag någonsin skulle ha upplevt det så svårt att packa väskan för ett äventyr som det var dagen efter midsommaren.

Allting kändes svårt, inga kläder kändes lämpliga, allting var avigt. Skorna var smutsiga, oviljan att lämna det jag känner var enorm.

Jag ville inte. Jag tänker, varför har jag tackat ja till denna resa. Jag är irriterad på mig själv.

Väl framme så kände jag ännu motvilja mot hela situationen. Tänk dig, att tillbringa tolv dagar med 30 personer som du själv inte har valt att resa med.

Nu förstår jag varför många frågar mig; hur skall ni orka? Men det är här och nu allting börjar.

Det tar en stund att hitta sin plats i gruppen. Någon kanske tror att man är ”köksa”, andra funderar inte ens över varför man är där mitt bland alla ungdomar.

De sista har förutfattade meningar över hur dom tror att saker och ting skall vara. Våra outtalade förväntningar försvårar vårt samspel till en början. När ska vi lära oss säga vår åsikt?

Det skapas och finns många känslor då vi börjar resan med så många okända.

Det är spännande samtidigt som det är skrämmande, men det är också utmanande och roligt.

Resan startar men innehållet är ännu ganska öppet. Varje grupp är sin egen, varje grupp är fin bara alla hittar sin plats i gruppen.

Vi kan inte vara två som delar på samma plats, utan alla skall få en egen plats i gruppen.

Varken i flyget eller någon annanstans kan jag dela min plats med någon annan för en längre tid. Men var min plats är och hur den ser ut är ännu denna söndag kväll efter midsommaren ganska vag.

Dagar gryr och jag har börjat känna mig som hemma. Jag kan rytmen och jag känner ytligt mina 30 resekompisar.

Vi har hittat vår plats i gruppen och alla behövs. Det märker vi direkt när någon lämnar sällskapet.

Du är saknad av gruppen, alla har fått en egen plats i gruppen och varandras hjärta.

Idag avslutar vi resan vi började för två veckor sedan. Vi kommer hem, vi kommer inför Gud, precis sådana som vi är.

Vita och rena, sprudlande av nervositet och glädje. Där står vi, tillsammans inför Gud, och ler. Jag tänker, oj vad fina ni är, kyrkan har en framtid i er.

Samma kväll, efter att ni hoppeligen har firats, så får jag träffa några av er av en slump. Vi är de samma, men vår roll har förändrats.

Nu är vi du och jag, inte mer ledare kontra konfirmand. Vackert! Detta är ett livets mysterium, vi växer med och gentemot varandra

Resan tog slut och nu börjar vi en ny resa, där vi får nya relationer, mot varandra och andra människor.

Detta fascinerar mig, att vi är densamma men ändå olika. Vi delar upplevelsen av resan, men våra berättelser kanske inte stämmer helt överens.

Så här var det säkert också för lärjungarna när de återgav sin berättelse om Jesus för varandra. Berättelser som vävs samma till en och bildar ett minne för livet åt oss.

Motviljan och det tunga har jag lämnat bakom mig och bytt ut mot glädje och tacksamhet. Väskan, efter resan var ännu svårare att packa upp än det var att packa inför lägret.

Låt oss börja en ny resa i livet, där våra vägar hoppeligen möts.