Kyrkan mitt i byn
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ur psalm 165 med text av N.F. S. Grundtvig:
”Gammal är kyrkan, Herrens hus, står, medan mänskoverk faller. Klockorna ännu oss kallar. Här vi som barn har burits opp, döpts invid altarrunden. Gud var oss nära, gav oss hopp, rik och välsignad var stunden. Här var vår första nattvardsgång. Här har vår bön och högtidssång med våra fäders förenats.”
Kyrkan står mitt i byn, så också på Pargas Malm. En i religiöst, historiskt, kulturellt och arkitektoniskt avseende betydelsefull byggnad.
Samhället formades rent konkret kring det som kyrkan stod för. Kyrkan spelade en central social roll i mänskors liv. Här firade man gudstjänst tillsammans, här kunde man söka skydd undan fienden och här kunde man förvara sina dyrgripar under ofärdstider.
När Pargas gråstenskyrka skulle byggas fanns det planer och visioner påverkade av andra samtida kyrkobyggen. Åbo låg nära och där hade man i slutet av 1200-talet byggt en mäktig katedral med torn och valv.
När man betraktar Pargas kyrka utifrån ser man stora stenar som sticker ut från gavelväggen, tänkta som fästen för kyrktornet som aldrig förverkligades på den platsen.
Kyrkan färdigställdes i slutet av 1400-talet. De medeltida tegelvalven och al secco-målningarna i taket och på väggarna stod klara vid kyrkans invigning år 1486 då påven Innocentius VIII i Rom var den katolska kyrkans överhuvud.
Framme i kyrkan finns värdefulla föremål från den tiden, såsom dopfunten, krusifixet och träskulpturerna föreställande Sta Birgitta och St Olof, kyrkliga föremål av stort symbolvärde ännu idag.
Sakristians järndörr hämtades från Nådendals klosterkyrka i slutet av 1500-talet då klostret där stängdes. Kyrkans tvådelade altartavla, bänkar och predikstol är från tiden efter reformationen. Den ursprungliga predikstolen har deponerats i Nationalmuseet.
Från 1700-talet härstammar lampetterna, golvuret framme i kyrkan, läktarskranket och ljuskronan vid södra ingången, vilka alla bidrar till den varma och trivsamma stämningen.
En kyrka har mycket att berätta om tider som gått. Livet går vidare, trots allt.
Vissa föremål pekar på fenomen i dagens värld, sådant som omger oss. Till exempel de fyra änglarna på altartavlans utsirade ram talar till oss om livets krassa verklighet. Änglarna bär på redskap som mänskan så ofta har använt i kampen om makt och ära på vår jord.
Beteenden kring liv, lidande och död, krig och fred känner vi igen, även på det personliga planet; lansen och påken som vi så lätt tar till i krig och konflikter, den förnedrande törnekronan och den bittra kalken som så många också idag får dricka ur.
Kyrkobyggnadens största uppgift har varit att ge upplevelsen av Guds närvaro och av trygghet i en tillvaro där ingen vet vad morgondagen för med sig. I kyrkbänken kan man sitta helt anonym bakom en pelare och bara njuta och känna av den tillvaron. Bilder och föremål, tal och musik, tystnad och ro talar till oss personligen.
I Pargas kyrka blev jag konfirmerad på Kristi himmelsfärdsdagen 19 maj 1979. Min konfirmationspräst var Henric Schmidt. Vi fick som minne Nya testamentet på vår tids språk, där Henric hade skrivit en hälsning med ord från Johannes första brev 4:7-10:
”Låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud. Var och en som älskar, han är ett Guds barn och känner Gud. Den som inte älskar, han vet ingenting om Gud, ty Gud är kärlek. Hans kärlek trädde fram i sin klarhet bland oss, genom att han sände sin enfödde Son i världen, för att vi skulle få liv genom honom.”
Ett odödligt budskap som kyrkan mitt i byn förmedlar, från tidevarv till tidevarv.