Krönika: Kaapo Kakko – ett genombrott utan dess like
En dålig match. Och plötsligt är det 50–50-läge som Lejonen skulle haft i en kvartsfinal mot Schweiz förvandlat till 20–80 då de på torsdag går upp mot Sveriges Tre Kronor.
Många tycker att ishockey-VM inleds först då slutspelet tar vid. Men för fyra av lagen tar turneringen också slut efter kvartsfinalerna. Utan att på förhand måla upp alltför mörka moln på den blåvita himmelen löper Finland en överhängande risk att gå ett sånt öde till mötes.
Många blågula NHL-profiler
Jag studerar laguppställningarna. Sverige har 21 NHL-spelare på plats i Slovakien, Finland inte en enda. Flera av de svenska spelarna är dessutom stjärnor i sina respektive klubbar.
Gabriel Landeskog, Elias Pettersson, John Klingberg, Elias Lindholm... Då har jag inte ens nämnt poängledaren William Nylander, målvaktslegenden Henrik Lundqvist och backklippan Oliver Ekman Larsson.
Vad har Finland att komma med i jämförelse. Hur mycket jag än letar kommer jag varje gång fram till ett enda namn. Kaapo Kakko. TPS 18 år gamla underbarn som spås ha en lysande framtid i de nordamerikanska rinkarna.
Vem går först?
New Jersey Devils eller New York Rangers är bara att gratulera. Det är nämligen de som först står på tur vid NHL-draften i Vancouver om en månad. Förstavalet står mellan Kakko och amerikanen Jack Hughes som också gör sitt första senior-VM.
I Kosice vann Kakko den tvekampen, om inte med 100–0 så åtminstone 90–10. Trots att han gått poänglös av isen i de tre sista gruppmatcherna. Minnet av hans artisteri i mötena med Kanada, Slovakien och Danmark sitter fortfarande klistrat på näthinnan.
Även i förlustmatchen mot Tyskland var han tveklöst bäst av de finländska spelarna. Att redan som tonåring bära ett inför turneringen uträknat herrlandslag saknar motstycke i Lejonhistorien. Patrik Laine med sina sju mål och tolv poäng från VM 2016 får ursäkta. Kakko har varit än mer dominant.
Bär sitt Finland
Laine hade i alla fall avlastning i form av Mikael Granlund, Mikko Koivu, Aleksander Barkov och flera andra pålitliga namn som fanns på plats den gången. Kakko har praktiskt taget fått ta hela ansvaret själv.
Visst, hans kedjekumpaner Harri Pesonen och Sakari Manninen har varit bra liksom backen Mikko Lehtonen och debuterande siste utposten Kevin Lankinen. Men ingen av dem har till närmelsevis samma lyskraft som Kakko.
Kaapo Kakko. Det låter nästan som ett taget artistnamn men han heter ju så. Om bara något år kommer namnet att finnas på allas läppar hos de miljoner människor som till vardags följer NHL.
TPS har kontrakt med Kakko också över nästa säsong. Men det mesta talar givetvis för att han lämnar Åbo redan under sensommaren. Och hur mycket TPS än vill ha honom kvar i laget kan man inte gärna göra något annat än att släppa taget om sin guldklimp.
Sedan kan vi bara hoppas att det inte dröjer flera år innan vi igen får se honom i lejonmunderingen. Att han inte visar samma motvilja som till exempel Laine som knappt spelat i den blåvita dressen sedan genombrottet.
Föredömlig rysk lojalitet
Man önskar förstås att den här turneringens fullständiga avsaknad av finländska NHL-profiler är en engångsföreteelse. Att inte precis varenda en som får frågan tackar nej också i fortsättningen. VM borde ju åtminstone vara till för de bästa tillgängliga spelarna.
Låt ryske superstjärnan Alexander Ovetjkin statuera exempel med sin okuvliga vilja att alltid förstärka moderlandet i de stora turneringarna. I Bratislava gör han sitt 13:e VM och han håller fortfarande absolut världsklass. På tisdagen var han med om att sänka Sverige med ännu en patenterad fullträff.
Den ryska nationalismen kan man förstås ha delade meningar om. Men det är klart att VM-turneringens status stiger då stjärnorna vill komma. Ryssarna sitter väl också ibland på utgående kontrakt och dras med diverse skador efter en lång och uttröttande säsong. Men de står nästan alltid till förfogande när landslagsledningen hör av sig.
Omvänd snöbollseffekt
Snöbollseffekten är uppenbar. Tackar något av de stora namnen ja hakar också de övriga på. Därför har både Ryssland och Sverige lag som påminner om OS- och World Cup-trupper med de bästa spelarna på plats.
Det Jukka Jalonen fått uppleva i vår är samma snöboll men tvärtom. Lagret skalades av för varje dag som gick då VM-förberedelserna tog vid.
Fyra kvartsfinaler står på menyn på tordagen. Det finländska magplasket mot Toni Söderholms Tyskland – vilken prestigeseger för honom – gör att vi går miste om ovissa godbitar som Kanada–Sverige och Tjeckien–USA.
I stället blir det matchpar där Ryssland, Kanada, Tjeckien och Sverige går in som mer eller mindre skyhöga favoriter. Tänk så mycket fördärv en dålig insats kan ställa till med.
Om nu inte Kaapo Kakko och Jack Hughes har andra planer för sina lag.