Kroka arm och ta en bensträckare
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När en rikssvensk arrangör flera veckor innan en paneldiskussion tar kontakt och vill stämma av blir jag alldeles lugn.
Som många andra finländare tyckte jag till en början att det Sverigesvenska sättet att förbereda konferenser och seminarier kändes ängsligt och onödigt omständligt.
Många föredrag och paneldiskussioner senare vet jag bättre. Numera älskar jag svenska seminarier med avstämningar i förväg, bensträckare, fikapauser, medskick och professionella moderatorer.
Det finns superbt planerade och genomförda seminarier också i Finland, men jag har också upplevt tillställningar som verkar ha organiserats enligt två outtalade principer: ”Folk klarar sig själva” och ”Det får inte framstå som vi är här för nöjes skull”.
Den som utgår ifrån att folk klarar sig själva riskerar underskatta hur olika folk är, i allt från hur de hittar fram till en främmande adress till hurudan tidsuppfattning de har. Många är bra på att klara av ett tio minuters inlägg på givna tio minuter, men vissa använder minst tjugofem. Någon rustar sig med 34 powerpointbilder när det lämpliga hade varit 3 till 4. Meningen med att stämma av i förväg är att förebygga de katastrofer vilar i alltför individuella tolkningar av tidsramarna.
Den outtalade principen ”Det får inte framstå som att vi är här för nöjes skull” leder i sin tur till fullproppade seminarieprogram som varken har rum för publikfrågor eller andningspauser, med tidsplaner som hotar spricka (se föregående punkt). Det här är inte kul för publiken och särskilt orättvist för dem som är inbokade sist i programmet.
Alla som någon gång försökt tala inför en sal där både programtiden och syret tagit slut förstår att uppskatta seminarieplanering av den svenska modellen som ger tydliga ramar för alla.
En ytterligare och något mindre seriös orsak till att jag ser fram emot att åka på konferens till Sverige är seminariejargongen. Organiserade samtal om samhällsutveckling utgör en grogrund för språklig kreativitet och föder uttryck som sällan hörs utanför konferensrummen. Det är alltid lika spännande att iaktta vilka uttryck som dykt upp sedan sist och vilka som försvunnit.
En höst för kanske tio år sedan var allting ”en resa”: de nordiska ländernas utveckling från agrarsamhällen till moderna välfärdsstater, utredningen som började för två år sedan och seminariet som inleddes i morse och nu hunnit fram till lunch.
Under Almedalsveckan i somras – ett flaggskepp för svenskt seminariekunnande – uttalades ”kroka arm” varhelst två eller tre var församlade. Den som säger ”kroka arm” vill uppmana olika samhällsaktörer att göra gemensam sak i någon fråga. ”Staten och regionerna måste sluta käbbla om vem som orsakat vårdkrisen och istället kroka arm för att få svensk sjukvård på fötter”.
I ett inlägg jag hörde var det så många som uppmanades kroka arm att jag blev full i skratt när jag började tänka på hur det skulle se ut om myndigheterna verkligen kom gående i armkrok, som elva generaldirektörer från Pepparkakeland. Risken för att någon skulle snubbla och dra med sig resten i fallet föreföll påtaglig.
Seminariejargong ska kanske inte dissekeras så noggrant, men i övrigt anser jag att vi ska kroka arm för att sprida mer svensk seminariekultur i vårt land. Det är så mycket lättare att vara medverkande och publik när någon tänkt igenom processen i förväg och håller koll på tidsanvändningen under seminariet.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.