Krisen inom äldreomsorgstjänster kräver brådskande åtgärder
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi, som företrädare för vårdpersonalen, är djupt oroade över den nuvarande situationen inom äldreomsorgstjänster.
Personalbrist, bristande krav på språkkunskaper, ständig resursbrist och ökat behov av tjänster har drivit vårdsektorn till en kris.
Från och med 1.1.2025 är personaldimensioneringen 0,6, men detta tal är i praktiken både minimum och maximum.
De boendes säkerhet och välbefinnande är allvarligt hotad.
Svårt sjuka och de som kräver två vårdare tas ofta om hand av en enda person.
Arbetsbelastningen har blivit ohållbar, vilket gör att vårdpersonal överväger att byta yrke.
Det finns ingen möjlighet till återhämtning under fritiden, eftersom den fysiska och psykiska belastningen är konstant.
De boendes säkerhet och välbefinnande är allvarligt hotad.
Den låga mängden personal gör att de boende inte får tillräckligt med stöd.
Till exempel, vid förflyttningar innebär ensamarbete en högre risk för skador på de äldre. När stressen ökar, ökar också risken för misstag.
Detta är både humant och etiskt ohållbart.
Endast genom att arbeta en stund i vårdjobbet kan man förstå hur tungt, ansvarsfullt och krävande arbetet är.
Personalen kräver att högsta ledningens beslutsfattare och ansvarspersoner kommer till fältet för att själva se situationen på riktigt.
Endast genom att arbeta en stund i vårdjobbet kan man förstå hur tungt, ansvarsfullt och krävande arbetet är.
Vi kräver:
1. Tillräcklig bemanning, som motsvarar det faktiska behovet av service.
2. Stöd för vårdpersonalens välbefinnande och arbetsförmåga genom konkreta åtgärder.
3. Närvaro och ansvarstagande från ledning och beslutsfattare för att förbättra situationen.
4. Tydligare krav på språkkunskaper så att vårdpersonalen kan utföra sitt arbete på ett säkert och effektivt sätt.
5. Säkerställande av de boendes trygghet och förbättring av vårdkvaliteten.
Nu är det dags att agera innan krisen fördjupas ytterligare.
Vårdpersonalen är redan ansträngd till bristningsgränsen – det slutgiltiga ansvaret ligger alltid hos beslutsfattarna.
Äldreomsorgen får inte vara ett område där man sparar, utan en samhällelig pelare, som måste vara hållbar och human.
Varje äldre person har rätt till värdighet och trygghet livet ut, där deras välbefinnande och värdighet är av största vikt.
Säkerställ personalens arbetsförmåga och arbetsförhållanden.