Krigets finansiärer

Två och tjugofyra. Neonröda siffror på St1-bensinpump. Jag tryckte in betalkortet och knappade koden. För min inre syn såg jag den höggravida sårade kvinnan som bars från ett sönderbombat bb i Mariupol. Min läderbehandskade hand greppade pistolen och tryckte in mynningen i bensintanken. Bensinen, vars ursprung jag var osäker på, flödade genom gummislangen och siffrorna tickade fram på skärmen. Jag rös till och försökte stänga näsborrarna för lukten. Jag stirrade på den svarta slangen och kom att tänka på en navelsträng. En navelsträng som behöver klippas av, så fort som möjligt.

Äckligt men sant. Alla vi som tankat bensin i Finland under tvåtusentalet har finansierat Putins vidriga krig.

Till skillnad från elektriciteten, som har ett system för information om ursprung, finns det inget system för att spåra trafikbränslenas ursprung. En hel del kommer från Nestes raffinaderi i Borgå, som är optimerat för Ural-oljan, det vill säga rysk olja. (Raffinaderiet drivs för övrigt med rysk naturgas.) Cirka tio miljoner ton olja förädlas där per år.

En hel del bränsle kommer till landet från St1:s raffinaderi i Göteborg. De köper olja av bl.a. Gunvor Group, en av världens största oljegrossister, som grundats av Gennadij Timtjenko och Torbjörn Törnqvist. Timtjenko sålde sin andel åt Törnqvist dagen innan han första gången sattes på sanktionslistan efter Krimkuppen 2014. Rykten om pengatvätt och om att Törnqvist agerar som Putins bulvan florerar. Faktum är att då Putin beslagtog oljebolaget Yukos och styckade det, fick Gunvor ett plötsligt uppsving i omsättningen, från 5 miljarder usd till 43 miljarder på tre år.

Jag säger det igen. Alla vi som tankat bensin i Finland har finansierat detta krig.

Rysslands ekonomi är mycket ensidig. Nästan två tredjedelar av exporten består av olja och gas. Den ekonomiska tillväxten i Ryssland under Putins tid vid makten bygger i huvudsak på två faktorer: 1) ett stigande oljepris, och 2) utländska investeringar. Han har fått sitta vid makten eftersom majoriteten av medborgarna gillat den höjda levnadsstandarden, som de felaktigt tillskrivit Putins ledarskap.

Nu sitter Putin och sågar av bägge grenarna under sig. Han borde göra ett studiebesök till Venezuela. Ett horribelt exempel på hur det går när man börjar konfiskera utländska investeringar. Investeringarna kommer inte tillbaka. Inte utan regimskifte. Kapitalet minns.

Världen kämpar med att banta ner på sin aptit efter fossila bränslen. Förändringen är olidligt långsam. Klockan på den stora bomben tickar. Inte atombomben. Klimatbomben. Putin hjälper ironiskt nog den gröna liberala vågen (och numera konsensus) i dess agenda mot en fossilfri hållbar värld. Som om Putin inte vore grön nog deklarerade Kreml i torsdags dessutom exportförbud på konstgödsel. Något som kommer att gynna cirkulärt och ekologiskt jordbruk, och den gröna vågen.

Vet ni? Det finns dessutom ett beprövat recept på att få ner oljepriset. Distansjobb i stor skala och social distansering. Förbrukningen av trafikbränslen rasade under koronapandemins restriktionsperioder. Oljefuturerna var tillfälligt till och med negativa. Nu kunde vi göra det igen, för de oskyldiga Ukrainas skull. Det skulle bita hårt i Putins akter.

Jag plockade fram cykeln i torsdags, då jag skulle hämta sonen från dagis. Och fick på köpet motion och frisk luft där jag trampade fram längs de nästan isfria cykelvägarna. Det kändes bra.

Kom ihåg att Saudiarabiens, Irans, Iraks, Nigerias, Venezuelas och Liberias oljefinansierade regimer även de idkar förtryck, med hjälp av din och min aptit efter billigt bränsle.