Kriget i Ukraina kräver västlig styrka, men också diplomati
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tillåt mig några nya reflektioner om krig och fred, inspirerad av ett tjugotal flyglarm och dånet av några bombkrevader under en vecka i Lemberg kring nyår. Kriget i Ukraina tar nämligen inte slut i första taget, oavsett vad vi hoppas, vill och önskar.
Jag tror att vi invaggat oss i ett önsketänkande, där vi blandar ihop vad som borde ske med vad som verkligen sker. Vi fördömer ryssarnas handlande, vi föraktar det, vi förstår inte hur en hel nation kan bete sig så förnuftsvidrigt, så oetiskt och så känslokallt.
Vår brist på förståelse leder samtidigt till att vi missbedömer läget. Ryssland må ha lidit av hundratusentals stupade, men lidandet är något ryssar kan hantera mångfalt bättre än det veka Västerlandet. Ryssland må sanktioneras i handelsfrågor och isoleras från väst, men Sovjetunionen var en perfekt läromästare i hur man hankar sig fram, ensam, trots brister.
Vi må önska bäst vi vill, att ondskan ska få sitt rättmätiga straff, att det ryska folket reser sig, att den ryska eliten reser sig, att den ryska ekonomin bryter samman, att den ryska militären kollapsar. Ryssarna spelar med andra regler. Verkligheten i Ryssland är annorlunda, och det ser inte alls särdeles mörkt ut för regimen. Pengarna flödar och det råder ingen brist på kanonmat för kriget.
Ukrainarna spelar däremot med regler som påminner om våra egna. Överbefälhavaren Saluschnij lever med samma ändliga resurs som i tiden Mannerheim : Ett folk som vill försvara sig, med landets bästa söner och döttrar. Men även om det ukrainska folkets sinnelag är påfallande västerländskt, har det månghundraåriga ryska förtrycket satt helt andra spår i Ukraina än de futtiga kvarlevorna av storfurstendömet Finlands förryskning.
Samtidigt är Ukrainas världspolitiska betydelse enorm. Lilla Finlands öde efter 1939-44 var inte i någon nyckelroll för västerlandet. Annat är det med Ukraina idag. Går det illa för Ukraina, är hela Västerlandet i fara.
Vad blir slutsatsen? Jag hävdar att den är tudelad: Krig och fred. Eller: Styrka och diplomati, helt enligt Bismarck och Clausewitz .
Den första delen, styrka, är något vi i Finland endast kan bidra indirekt till. Vi måste tala allvar med Europas bortskämda dagdrömmare, främst av alla Tyskland och Frankrike. Europa hålls inte fritt, europeiskt, demokratiskt, jämlikt och rättvist, om vi inte tar militärt ansvar. Kriegstüchtigkeit behövs. Skärp er, tyskar! Ni hjälpte oss mot Sovjet 1941-44, tack för det – men Finland är för litet för att betala tillbaka tacksamhetsskulden om det vill sig illa 2025–27.
Den andra delen, diplomati, kan Finland kanske hjälpa mer med. Ännu har vi en viss kunskap om det ryska, ja, rentav en viss kärlek till det ryska, fastän vår kärlekspartner lindrigt sagt är hetlevrad. Jag har sedan barnsben fascinerats av det ryska, språket, litteraturen, musiken. Kontrasterna. Folket, även under de allra senaste åren. Jag stortrivdes i Sibirien 2018, i Archangelsk 2019, och i S:t Petersburg under fotbolls-VM ännu 2021.
Min uppfattning är att den ryska regimen är rationell. De ryska ledarna är inte vansinniga. De driver sina egna mål, och det gör de skickligt. Exakt vad de vill, det är svårt att veta. Vi måste fråga, vi måste prata, vi måste ha ett meningsutbyte. Tankeläsning fungerar inte ens med en kärlekspartner som är aldrig så harmonisk och lugn.
Låt oss tala.
Här kan du läsa fler kolumner av Kaj Arnö.