Kräldjur – läskiga eller fascinerande?

När vårsolen skiner krälar kräldjuren fram ur vinterdvalan. De vackra och skygga djuren känns lite underliga och skrämmande.

Djur utan ben, med tudelad tunga och förmåga att tappa svansen är svåra att riktigt förstå sig på. Vi vet att huggormen hellre flyr än hugger och att de andra kräldjursarterna inte kan göra människan illa, men det är ändå något som ter sig lite mystiskt med kräldjur.

Lagom till ormsäsongen har jag därför läst in mig på kräldjurens liv. Ju mera jag läser och lär mig dess mer fascinerad blir jag och det värsta obehaget rinner av.

Det finns fem arter av kräldjur i vårt land. Huggormen, snoken och hasselsnoken som bara finns på Åland är ormar. Huggormen har ofta sicksackmönster på ryggen och snoken ofta gula fläckar på huvudet. Hasselsnoken har fläckar i två rader på ryggen.

Alla tre arter kan också vara helt svarta, men hos hasselsnoken är det ovanligt. Huggormen har triangelformat huvud med smalare hals än de två andra arterna. Det säkraste kännetecknet är ögat.

Huggormens pupiller är avlånga medan de andra två har runda. En kikare kan vara till hjälp för att granska formen på en ormpupill.

Ödlor finns det å sin sida två arter av. Skogsödlan är lätt att känna igen eftersom den har fyra ben.

Kopparödlan har inga ben. Den är glänsande i färgen och har lika bred hals som resten av kroppen.

Kopparödlan kallas också ormslå och den finns inte på Åland.

Kräldjuren är växelvarma och behöver sol för att hålla kroppsvärmen. För kopparödlans del är en komposthög också en utmärkt värmekälla. Mellan lata stunder i vårsolen vill kräldjuren para sig. Hanarna tävlar om honorna genom att brottas med varandra.

Det kan bli vilda strider, men huggormarna är noga med att inte bita varandra trots stridens hetta. Snoken lägger sedan ägg på en varm plats medan de andra arterna föder levande ungar. Att ha ungar i magen är besvärligt för huggormen och hasselsnoken som sväljer sin mat i ett helt stycke.

Sorkar, möss och grodor ryms inte magen samtidigt som ormungarna, så honan får helt enkelt klara sig utan mat flera veckor fram till födseln. Därefter blir det bråttom att äta upp sig innan vintern. Ödlorna som äter småkryp har inte samma problem.

När kräldjuren växer ömsar de skinn. Ormarna krälar ur hela sitt skinn och lämnar det gamla att ligga kvar på marken. Ödlornas skinn flagnar av i små bitar som ödlorna själva äter upp. Förutom att tappa skinnet kan ödlorna också tappa svansen. Det gör de om de blir skrämda och förvirrar på så sätt ett hotande rovdjur. En ny svans växer ut igen.

Det är ändå inte bra att skrämma ödlorna med flit för att se om svansen ramlar av. I svansen har ödlan nämligen sitt fettlager som ska fungera som energiförråd under vinterdvalan. Om ödlan blir svanslös till hösten blir vintern svår.

Ormar har dålig syn och ingen hörsel. Ödlorna har både hörsel och bra syn. Ödlorna har till och med ett tredje öga mitt uppe på huvudet som ser ljus och mörker. Alla kräldjur har bra luktsinne och kan känna lukter genom att föra in dem med tungan i en luktkänslig grop i överkäken.

Alla våra fem kräldjursarter är fridlysta förutom huggormen. Vi får inte störa dem eller förstöra för dem. Också vad gäller huggormen är det bättre att lära känna den på säkert avstånd än att sky och utrota.

Att bli bekant med kräldjuren och förstå hur de lever gör att de känns mindre oberäkneliga och istället intressanta att följa med. Jag hoppas nu framöver på trevliga kräldjursmöten, till en början med de mindre giftiga.