Kråkans nya bomaterial

”Bilden är vacker och samtidigt verkligt ful. Jag hoppas att bilderna väcker tankar och idéer. Ett fågelbo borde inte se ut så här”, säger Tervonen till Yle (8.5), som har publicerat hennes bild.

För fågeln som byggde boet är det såklart inget konstigt med valet av material. Man tager vad man haver. Djur tänker inte på vad som kan anses vara ”naturligt”, ur ett mänskligt perspektiv. Allt som funkar är naturligt för dem.

Det sorgliga är att plast är så vanligt i naturen att det kan användas som råvara också så här.

Fågelbon som är konstruerade med hjälp av plastskräp är inte ens en ovanlighet, säger den lokala fågelföreningens ordförande Jukka T. Helin till Yle. Det är inte heller underligt att boet sannolikt är byggt av en kråkfågel. De hör till de mest innovativa och klipska av våra fåglar. En bygger, de andra lär sig.

Ur fåglarnas synvinkel är det hela tudelat. Materialet kan vara bättre än det vad naturen levererar. Å andra sidan kan ungarna i boet lockas att tugga i sig bitar av plast, som har sugit åt sig lukter som kan vilseleda ungarna att tro att det handlar om föda. En färsk undersökning tyder på att så kan vara fallet, säger Helin till Yle.

Plast har debatterats flitigt de senaste åren. Det sägs att 8–13 miljoner ton plast hamnar i haven varje år. De flesta har också sett någon av de skrämmande videor som visar plastmassor i världshaven.

Somliga ställer sin tilltro till uppfinnarjockar, andra räknar med att plastvolymerna är så stora att de utgör en råvaruresurs som ”marknaden” kommer att fixa.

Det finns också de som utdömer oron, i alla fall ur ett nordiskt perspektiv. Eftersom nittio procent av plastavfallet i haven uppenbarligen kommer från tio floder i Asien och Afrika, så behöver inte vi göra det här till en stor grej (såsom EU:s regler om begränsad användning av plastpåsar.)

Det är ”de andra” som är skyldiga till problemet, är tanken. Den logiken är ändå inte hållbar. Det att någon annan förorenar mer gör det inte ok att själv tumma på vårt miljöskydd.

Om vi tittar på det stora pusslet så är det svårt att isolera oss från plasten i världshaven. Som en följd av den globala livsmedelshandeln äter vi upp en del av det som andra slängt i de stora haven.

Det är lite som med allt sjukhusavfall och de gifter från EU-området som har dumpats i haven utanför Somalias kust, i hav där europeiskägda rovfiskeflottor drar upp fisk. Den så kallade ”piratjakten” i dessa fiskrika hav skyddade i praktiken också detta rovfiske. När tsunamivågen 2004 nådde Afrika, kastade den upp på stränderna ett urval av allt det som dumpats i havet.

Allt landar på vår tallrik, förr eller senare, också plasten.

Plastproblematiken är också lokal, här hemma hos oss. Det märktes också då världsnaturfonden WWF:s ordnade ett sommarläger för frivlliga i Östra Finska vikens nationalpark.

Lägerdeltagarna, som samlade skräp längs stränderna, fick transporthjälp av Sjöbevakningen. Därför lät de också kolla vad som hittade i kylvattenfiltren i sjöbevakarnas båt. Resultatet var otrevligt. Filtren var fulla av små plastkorn som bildade en vit plastgröt. Stora plastsopor mals sakta ned till mindre bitar, sedan till småsmå gryn, och till sist till ett fint mjöl.

Plaster är i fenomenala och i många fall också det minst miljöovänliga materialet av många alternativ. Plast kan ofta produceras på sätt som är mer hållbara än naturmaterial, som kan kräva verkligt energiintensiva och hårt miljöbelastande processer. Därför blir vi inte av med plast.

Den mesta plasten är inte heller ett egentligt bekymmer. Den samlas in med soporna och bränns till energi – eller om vi ska vara mer exakta, så bränns plasten allt som oftast med energi, inte till energi. Energivärdet i sopor är för det mesta så dåligt att man måste tillföra annat bränsle för att allt ska brinna så effektivt som möjligt. Det är ingen business i det här. Dessutom bränns numera klart mer avfall än vad målet är i den nationella avfallsplanen (jo, det finns en sådan). Råvaror, sådana som skulle vara bra att ta tillvara, bränns.

En stötesten är att återvinningen trampar i barnskorna. En sökning på Sydvästra-Finlands Avfallsservices sajt (lsjh.fi) avslöjar att antalet återvinningsstationer för plast inte är många. Här handlar det såklart om vilja och rutiner: Den som gärna sorterar plast och vänjer sig vid att föra den till en återvinningsstation – på vägen till jobbet eller gymet – upplever det inte som ett ”bekymmer”.

Oberoende av om man återvinner plast eller låter den åka iväg med övriga brännbara sopor, är det bra att fundera på hur man kunde åtgärda de volymer av plast vi förbrukar. Mindre plast betyder också en minskad sannolikhet för att vi stöta på plastskräp när vi vandrar längs med våra stränder – och en minskad sannolikhet för att fiskar, fåglar och småkryp ska äta upp det För varje fågelbo av plast finns det många fåglar som käkat en sista måltid som bestått av samma sak.