Konsten och vetenskapen – bundsförvanter i kampen för en hållbar framtid

Det moderna samtalet om hållbarhet kommer snabbt in på hur vi skall uppnå en väsentligt omställning från en exploatering av havet, till ett förhållande där vi erkänner mänsklighetens beroende av havet för planetens välmående.

Intressanta, och naturliga följdfrågor i en sådan diskussion är vad som behövs för detta och hur vi skall göra det? Jag vill påstå att det enda sättet att få till stånd denna omställning är för konsten och vetenskapen att ingå en genuin allians.

Medan havsforskningen och -vetenskapen kan erbjuda evidensbaserade förslag på strategier för hållbarhetsomställningen, behövs anpassningsbara tillvägagångssätt som inkluderar och engagerar en mångfald av intressenter för att tackla de lömska socio-ekologiska-ekonomiska problem som havet står inför, till exempel hur producera mat ur och nära till havet i ett övergött, klimat-påverkat hav?

Att tillvägagångssättet bygger på perspektiv och praxis bortom ”mainstream” västerländsk kunskap är även a och o.

Inom det akademiska ser vi ofta samarbetet med konsten som ett sätt att uppnå ”det tredje uppgiften”, det vill säga att dela med oss av den vetenskapliga kunskapen utanför universitetet och samverka med samhället.

Här kan det gälla vetenskapskommunikation, det vill säga att forskare samarbetar med konstnärer för att kommunicera resultat eller upplysa om något tema. Omvänt, kan konstnärer och sin sida samarbeta med forskare för att få tillgång till data och vetenskaplig kunskap.

Dessa två är rätt vanliga, allmänt accepterade och ses som viktiga bland forskare och akademiker idag. Men den tredje former för samarbete ses fortfarande ofta som en utmaning såväl konceptmässigt som i praktisk bemärkelse, och till och med benämns som trams ibland.

Den tredje formen av samarbete som jag dock tror krävs för att uppnå hållbarhetsomställningen är den där forskaren och konstnärens kunskap används på lika villkor och i ett genuint intresse för att besvara en fråga eller studera ett tema.

Konsten agerar sällan som den katalysator för skapande av ny (vetenskaplig)kunskap som kunde vara möjligt, vilket även ses i bristen på ord för just denna fusion. Vi kan kanske tala om konstinspirerade vetenskapliga undersökningar och konstnärlig kreativitet med vetenskapliga rötter.

Det har till och med argumenterats för att konsten är den fjärde pelaren i hållbarhetstriangeln som tillför och inkluderar tekniker som improvisation, intuition, spontanitet, integrering, fantasi, demontering, horisontellt tänkande, för att nämna några. Detta har även FNs Havsårtionde tagit fasta på när de uttryckt behovet att mobilisera såväl det vetenskapliga samfundet, som staten, private sektorn och samhället i en gemensam forskningsagenda och teknologisk innovation.

Vi behöver såklart utveckla detta sätt att samarbeta och i första hand framförallt möjliggöra samarbetet. Ett sådant sätt är helt enkelt att börja samtala. Jag fick under veckoslutet återigen uppleva vad ett sådant enkelt äkta samtal mellan forskare och konstnär kan möjliggöra i form av innovation och motivation, när tid och rum är tillräckliga.

Jag deltog i Helsinki Biennial’s program ”Polyphonic Entanglements” som kurerats av Giovanna Esposito Yussif, och en diskussions- och lyssningssession tillsammans med konstnärerna Ville Raasakka och Kati Roover under ledning av Taru Elfving.

Denna ”ArtScience” -typ av aktivitet gav möjlighet att se på världen på flera nya sätt, ställa helt nya frågor (även för vetenskapen) och designa experiment. I detta fall hur ljud och ljudinspelningar och kompositioner kan öppna upp för nya sätt att studera problem och utmaningar i havet, så som plast- och oljudsproblematik och marin områdesplanering.

Nu gäller det att modigt våga utöka dylika samarbeten, bygga in det i forskning och finansieringsansökningar.

Här kan du läsa fler kolumner av Anna Törnroos-Remes.