Konsten att berätta om det bortglömda och osynliggjorda

Knappt fyra år sedan skrev en av mina kolleger på min vägg på sociala medier: ”Grattis!” Jag hade ingen aning vad det handlade om, men öppnade min e-post och såg att Konestiftelsen hade beviljat mig och min historikerkollega Maren Jonasson finansiering för vårt projekt ”Untold Stories”. Jag hade inte kunnat drömma om att just vårt projekt skulle klara sig i konkurrensen, eftersom bara 4–5 % av projekten beviljas medel.

Sedan sommaren 2021 har vi i vårt projekt kombinerat vetenskapligt och konstnärligt arbete för att lyfta fram spår av kolonialism i den finländska historien mellan 1830 och 1940. Genom konserter och skönlitterärt skrivande har vi lyft livsöden som blivit osynliggjorda eller bortglömda i det nationella historieberättandet.

Vi har särskilt fokuserat på anti-svart rasism och stereotypier som hänger ihop med det amerikanska plantageslaveriet och abolitionismen. Jonasson har skrivit manus till en roman, som baserar sig på hennes forskning om de två svarta amerikanska artisterna Katie Stewart och Alice Ruffen. De försörjde sig genom att uppträda på marknader i Norden mellan 1870- och 1890-talet.

ÅU:s läsare har fått ta del av min forskning och det konstnärliga arbetet som jag gjort tillsammans med pianisten och doktoranden Jenna Ristilä. Jag har forskat i den afroamerikanska klassiska sångaren Marian Andersons konserter i Finland på 1930-talet. I våra konserter har vi inspirerats av Anderson och synliggjort rasism och rasifiering.

Vårt arbete påverkades av pandemin, men vi kunde ändå ge konserter i Tövsala och Gustavs. Den senaste konserten höll vi under konstens natt på svenska i Åbo i år.

Vår forskning visar att Anderson ingalunda var den enda svarta klassiska sångaren som besökt Finland. På ett spännande sätt flätas också Åbos historia samman med dessa sångare. För mitt inre öga ser jag gruppen Fisk Jubilee Singers promenera över salutorget till hotell Phoenix efter sina konserter i FBK-huset och Solennitetssalen tre oktoberkvällar i rad år 1895.

Det kan te sig marginellt att lyfta fram enskilda sångare, men deras närvaro visar på en historisk mångkulturalitet. Det bemötande de fått i pressen berättar om kontinuiteten i vissa stereotypier som än idag riktas mot svarta personer.

Andersons mottagande visar att attityderna hårdnade under 1930-talet. I slutet av 1933 rapporterade pressen att den danska justitieministern förbjudit Anderson att konsertera i Danmark. Endast välgörenhetskonserter tilläts. Ännu i december 1933 var den finska pressen kritisk till den här formen av rasistisk protektionism. Men då Anderson i oktober året därpå besökte Finland anklagades hon för att enbart vilja göra pengar och föra ut finsk valuta ur landet.

Projektet är på slutrakan, men arbetet fortsätter. Med cellisten och kompositören Teemu Mastovaara har vi sökt fram verk som på olika sätt behandlar orientalism. Dessutom komponerar Mastovaara ett verk, som lyfter fram etiska sätt att bli inspirerad av andra kulturer.

Ett projekt som det här lämnar starka spår i mig både som forskare och musiker. Dessa tre år har visat hur viktigt det är att vetenskapen går i dialog med samhället och når ut till olika människor. Det är meningsfullt att försöka berätta om pågående forskning på ett sätt som är inkluderande.

Det som betytt mest för mig är att människor gärna vill höra om rasism och rasifiering och vill ta del av antirastiska konstupplevelser. Trots det rådande samhällsklimatet har jag mött många människor som är nyfikna och öppna för kritisk historieforskning och samhällsengagerat konstnärskap. Det här inger mig hopp.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.