Konsten att avtala om allt från pizza till kärnkraftverk

Jag kommer tillsammans med mina kollegor på Advokatbyrå MK-Law att här på kolumnplats ungefär en gång i månaden skriva om sånt som står oss nära. Som en introduktion kan det ändå vara på sin plats att öppna upp vem vi är och vad vi gör.

I ett försök att konkretisera arbetet svarar jag ofta att vi är advokater som jobbar med olika företag.

Företag som handlar med varor och tjänster.

Företag som är arbetsgivare med arbetstagare som kommer och går.

Företag som ibland köper upp andra företag eller själva blir uppköpta.

De fungerar i vårt dynamiska samhälle och förverkligar sina affärsplaner inom ramarna för våra lagar och förordningar. Eftersom denna omgivning inte är förutsägbar finns det alltid olika osäkerheter – eller risker – kopplade till verksamheten. Vissa är mer företagsekonomiska, såsom risken för att det man säljer inte har efterfrågan. Andra kan vara mer juridiska, såsom krav på tillstånd för viss verksamhet.

Dessa risker är en del av kärnan inom affärsjuridiken. Företagen vill nämligen identifiera riskerna i sin verksamhet för att sedan hantera riskerna. Hantera betyder märk väl inte samma sak som att eliminera riskerna. Istället justerar man sannolikheten för att en risk realiseras eller justerar följderna av den. Det är här görs med avtal.

Avtal, kontrakt, överenskommelse. Kärt barn har många namn. Uppgiften är i teorin enkel, nämligen att klargöra vad man kommit överens om. Men redan den enkla frågan vad parterna borde avtala om öppnar Pandoras ask.

När man beställer en pizza i pizzerian i grannkvarteret ingår man ett avtal. Detsamma gäller då man köper en byggnadsentreprenad för byggandet av ett kärnkraftverk.

Två avtal. Samma sak, men ändå inte alls. Det ena ingås vanligtvis helt muntligt vid kassan. Det andra kräver flera långa och detaljerade skriftliga avtal.

Båda våra exempelavtal förpliktar att utföra något: i det ena fallet skall en pizza tillredas, i det andra ska ett kärnkraftverk byggas.

Köparen av kärnkraftverket ställer dock detaljerade krav på hur säljaren ska bygga kärnkraftverket.

Köparen är alltså inte villig att ge byggaren friheten att välja hur bygget utförs.

Sannolikt är köparen av pizzan däremot villig att ge pizzerian fria händer att välja hur pizzan ska tillredas. Köparen låter bl.a. pizzerian välja ugnens temperatur och tiden som pizzan är i ugnen.

I all sin enkelhet kan man alltså genom att justera detaljrikedomen utvidga eller begränsa partens frihet. Justera risken för att man inte får just det man tänkt sig.

En pizzafantast kunde kanske öka avtalets detaljrikedom och komma överens om att ugnen ska hålla 450 grader och pizzan gräddas i högst 90 sekunder.

Så när man talar om att göra upp avtal, handlar det alltså om mer än att skriva texten i det dokument som parterna undertecknar.

Detta är endast den synliga toppen av isberget.

Det egentliga jobbet handlar om att bestämma detaljrikedomen. Att hitta rätt punkt på skalan mellan pizzan och kärnkraftverket. Att känna till parterna och deras önskan vad gäller riskhantering. Att förstå kontexten och det svängrum som finns. Och däri ligger charmen.

För det krävs att man förstår företaget och omgivningen. Trots att den tekniska avtalsjuridiken kan vara densamma, varierar ärendena väldigt mycket eftersom företagen, deras verksamheter och framförallt människorna är olika. Advokaten får en inblick i en mängd olika delar av samhället. Får en inblick i fördelar, brister, och snedvridningar. Vi tänkte i våra kolumner dela med oss av dessa insikter och våra åsikter.