Konst: Splittrat och enhetligt

Gamla Rådhuset

Jan Anderzén

Siipi empii (Vingen tvekar)

6.10 – 12.11

Jan Anderzéns utställning ”Siipi empii” (ungefär ”Vingen tvekar”) har en stark koppling till en shamanistisk andevärld. En får intrycket av att konstnären fått inspiration från traditionella tekniker och mönster, samtidigt finns här en parallell till det digitala. De kitchiga inslagen från färger och detaljer ger en extra krydda, som gör det hela lite underligt. I sin helhet är utställningen paradoxalt både splittrad och enhetlig.

Alla konstverk är byggda av små delar, som av pixlar, även om de här pixlarna inte nödvändigtvis är fyrkantiga. Det här är väldigt typiskt för Anderzén. Också färgvärlden är bekant från tidigare. Det är grälla färger, mönster med skarpa kontraster, glitter och reflekterande material. Han jobbar med mosaik, lappteknik, serigrafi och blandtekniker. Alltid med små bitar som bygger upp ett möster eller ett motiv.

Konstnären jobbar också med experimentell musik. Den musiken känns närvarande i utställningen, även om den inte spelas upp där. Det enda ljud som hörs är viskningarna från en låda av tiffanyglas. Lådan blinkar i takt med viskningarna och det är nästan omöjligt att urskilja vad som sägs; någonting om naturen och att återvända till bergen.

Trots att konstnären fortsätter på en bekant linje, känns det inte dammigt. Förutom en projektion snett över två mosaikverk. Har vi inte sett tillräckligt med glittrande vattenytor redan? Projektionen är, så vitt jag förstår, inget konstverk i sig, men inte heller en del av något annat konstverk. Den bidrar eventuellt till atmosfären, men det enda som knyter den till resten av utställningen är de pixlade mönstret som uppstår då mosaiken reflekterar projektionen i taket. Samma effekt hade säkert kunnat uppnås på ett annat sätt.

Anderzén lyckas väva samman den digitala pixeln med folktraditioner och mystik. Det hela är svårt att greppa, men det är inbjudande och det finns mycket att se på i de detaljerade verken. Försöker en omfatta helheten känns det som att ens medvetande försöker röra sig åt minst två håll samtidigt.

 

Åbo konstmuseum, Studion

Johanna Ketola – Dal L447

15.9 – 12.11

I utställningen ”Dal L447” undersöker Johanna Ketola (f. 1978) förhållandet mellan människan och naturen, liksom många andra samtida konstnärer. Dal L447 är en helhet bestående av flera element. Namnet syftar på en syntetiskt framställd målfärg i en grön nyans som ska återge färgen av en dal. Den tanken, att människan framställer någonting som efterapar naturen är också utgångspunkten för hela utställningen.

Helheten består av tre fotografier, tre monokromt målade skivor och en 16 minuter lång tvåkanalig video. När en betraktar helhetens olika element blir frågeställningen en rundgång: Hur påverkar naturen människan som påverkar naturen? Till exempel i ett av fotografierna där en zebramönstrad plastpåse har formats till en zebra. Zebran och dess distinkta mönster finns i naturen. Människan har återskapat mönstret på plastpåsen, men vad händer när plastpåsen hamnar i naturen? Den blir nog inte en zebra.

Videon är helhetens brännpunkt. De andra elementen är försynta, men videon pockar på uppmärksamhet. Den består främst av klipp från finsk natur. Här finns hästar, människor och en hund förklädda till exotiska djur. Jag tänker att det är en undersökning i hur bra leopard- och zebramönster fungerar som kamouflage i den finska naturen. Zebramönster bland björkar fungerar överraskande bra. Videon diskuterar med de andra elementen och understryker temat. Subtilt lyckas den belysa hur skevt människans förhållande till naturen blir, när vi plockar något ur naturen, formar om det och sedan placerarar ut det i naturen igen.

Ketola håller sig till en tydlig estetisk linje. Det här gör helheten lättsmält och risken finns att en avfärdar det hela som en estetisk övning. Funderingarna kring människans förhållande till naturen finns ändå där, precis under ytan. Dal L447 tar ingen stark ställning och kritiserar inte. Det är inte provocerande, men tankeväckande. Om betraktaren tar sig tid att fundera.

Åbo konstmuseum, Mörkrummet

ADHD-shejken

Marko Turunen

15.9 – 12.11

 Videon är enkel och avskalad. Några yngre åskådare i det lilla rummet fnittrar förläget. De första raderna i monologen ger mig svag ångest som jag försöker vifta bort. Efter att ha sett på videon en stund förstår jag att det antagligen är verkets mening att inge lite angst.

ADHD-shejken är ett personporträtt av en verklig person, som ändå förblir fiktiv i allra högsta grad. Den 22 minuter långa videon består av 29 animationer som återger detaljer ur de anekdoter huvudpersonen berättar. Animationerna är enkla och ofta svartvita, ibland med någon färgklick.

Liksom anekdoterna är animationerna råa och absurda. Den förvrängda rösten i videon berättar märkliga historier som vittnar om ett hårt liv. Det handlar om alkoholism och utslagning, våld i relationer och dumdristiga påhitt.

Det är omöjligt att veta om historierna är sanna, men det spelar ingen större roll. Utstötta och missbrukande personer kan råka ut för de mest underliga situationer eftersom de är likgiltiga till konsekvenserna för sitt handlande. Huvudpersonen i videon kommer sällan ihåg vad som riktigt hänt eller hur han hamnat mitt i ett händelseförlopp som verkat taget ur en film. Det är mycket snack om sex och rusmedel. Berättaren flinar ofta rått, men ibland ger flinet intrycket av att personen förstår att det den gjort inte är helt socialt accepterat. För mig är jargongen bekant från personer som gärna stoltserar med fyllehistorier.

Animationerna väcker motstridiga känslor. Det är lustigt på grund av absurditeten, men också beklämmande och genant på grund av sättet personen uttrycker sig på och anekdoternas innehåll. Är det här en kommentar på ett av vårt samhälles största problem – den alkoholiserade mannen? Eller är det en fascination för ett livsöde?

Julia Nyman

Ny konstkritiker: Julia Nyman

ÅU:s nya konstkritiker heter Julia Nyman. Hon kommer att skriva konstkritik i ÅU en gång i månaden. Därtill följer hon med konstlivet i Åbo och Åboland på Konstbloggen som ni hittar på åu.fi > kultur> konstbloggen. Gå gärna in och kolla hennes första text där – om Anna Torkkels performance på galleri Titanik.

Julia Nyman är konstmagister med examen från Aalto universitetet 2014.Hon är hemma från Ekenäs, men nuförtiden bosatt i Åbo.

– Det ska bli riktigt roligt att skriva om konst både på bloggen och i tidningen, säger Nyman.

– Personligen intresserar jag mig för samhällskritisk konst och nonsenskonst. Samtidskonst upplevs ofta som svår att förstå och det här fascinerar mig. Ingen kan väl förstå sig på allt och det gör inte heller jag, men jag försöker vända och vrida på det jag ser och upplever för att hitta olika ingångar.

Nyman jobbar också som projektkoordinator för Konstrundan och som frilansande konstkurator. På fritiden tränar hon gärna agility och går på hundutställningar.