Konspirationsteorier och rädslans politik

De senaste veckorna har jag med växande oro följt regeringsförhandlingarna och den nya regeringens arbete. Jag har vänt mig till den digra finländska forskning som gjorts om populism, högerextrem retorik och konspirationsteorier för att få perspektiv på det som sker.

Den invandrarfientliga retoriken har spridits på ett systematiskt sätt under de senaste tjugo åren genom bland annat Jussi Halla-ahos Scripta-blogg, Hommaforum, MV-lehti, på slutna diskussionsforum och genom olika organisationer som Suomen Sisu, Perussuomalaiset nuoret, den högerextrema rörelsen Sinimusta liike (SML) och den numera förbjudna nynazistiska Pohjoismainen vastarintaliike (PVL).

I Salaliittoteorioiden politiikat (Konspirationsteoriernas politik) skriver redaktörerna Niko Pyrhönen och Ari-Elmeri Hyvönen att det avgörande inte är huruvida en person som sprider konspirationsteorier faktiskt tror på dem själv – utan vilken effekt retoriken har. Syftet är att få makt och understöd och att mobilisera rädsla och hat mot olika folkgrupper. Konspirationsteorier kan växa fram i relation till någon kris eller händelse (som till exempel coronapandemin eller 9/11-attacken) men likväl kan konspirationsteorier producera kriser, genom att måla upp fiktiva hotbilder (som ”befolkningsutbyte”). Forskning visar att konspirationsteorier tenderar att möjliggöra radikalisering och sänka tröskeln för våldshandlingar, något även Skyddspolisens Terrorhotbedömning för 2023 lyfter fram.

Den sannfinländska retoriken bygger på tanken av Finland som en monokultur. Talet om ”invandrare” skapar en bild av att etniska och religiösa minoriteter inte hör hemma i det ”finska” och ett mångkulturellt samhälle ses som ett hot. Föreställningen om disparata kulturella grupper som är nära att hamna i våldsam konflikt lämnar inget utrymme för solidaritet eller samarbete, eller komplexa sociala verkligheter, där historiska och nya etniciteter, språk och religioner samexisterar – vilket de ju de facto gör i dagens Finland.

Det handlar alltså om ett etnonationalistiskt, eller direkt rasistiskt tänkande – ofta med element av brist på respekt för mänskligt liv. Jag tänker här på uttalanden om att låta immigranter drunkna i Medelhavet, eller på den eugenik som ”klimataborter” representerar.

Det är viktigt att vara skeptisk då ministrar nu frånsäger sig konspirationsteorierna, eller kallar sina uttalanden för skämt. De tidigare uttalandena har redan haft önskad effekt – de har skapat avsky, rädsla och kaos.

Dagarna efter att Jussi Halla-aho blev talman attackerade han historikern Oula Silvennoinen i sociala meider, och Wille Rydman, då han ännu var viceordförande för grundlagsutskottet, attackerade journalisten Ida Erämaa. Direkt efter att en intervju med forskaren Tuija Saresma publicerades började de riktade trakasserierna. Målet är ju att tysta ner kritik och öka toleransen för sannfinländsk retorik.

Vissa politiska partier och medier vittvättade Sannfinländarna före och efter valet och de senaste veckorna har regeringskamraterna odlat fördunklande ord, vilket osynliggör och normaliserar de problem som lyfts fram: Nazism, högerextremism, rasism, antisemitism, misogyni, homo- och transfobi, eugenik och konspirationsteorier.

Filosofen Sara Ahmed påpekar att man inte åstadkommer något genom att deklarera att man är ”antirasist” – utan att det är enbart genom aktiva åtgärder som ordet får en innebörd. ”Liberal” är ett likadant tomt begrepp, som får ett innehåll enbart genom handling.

Det är svårt att avgöra om det är nonchalans, inkompetens eller okunskap som får de övriga regeringspartierna att inte dra tydliga gränser. Den ambivalens som både SFP och statsministern företräder är oroväckande. Regeringspartierna verkar oförberedda på att möta de extremistiska tendenserna, trots att forskning och politiska analyser har varit tillgängliga för vem som helst under de senaste tjugo åren.

Sannfinländarna har redan nått många av sina mål: att införa rasism i regeringsprogrammet, att skapa rädsla bland rasifierade personer, etniska och religiösa minoriteter och invandrade, att skapa kaos och försvåra regeringens och riksdagens arbete, att stärka bilden av Finland som en monokultur och att öka polariseringen.

Det är viktigt att hålla i minnet att rädsla åstadkommer enkelspårighet och en illusion om alternativlöshet. Därför är det viktigt att bibehålla förmågan till självkritik och komplext tänkande. Men jag är hoppfull, för lyckas man se igenom rädslan så ser man att det trots allt finns flera olika möjligheter för medborgare, medier och partier att säga tydligt ifrån och att agera och samarbeta för att skydda demokratin och det mångkulturella samhället.