KONSERTEN: Legenden om Graal

Legenden om Graal

Åbo filharmoniska orkester, Chorus Cathedralis Aboensis, dirigent Ville Matvejeff.

Solister: Klaus Florian Vogt, Karita Mattila, Matti Salminen, Waltteri Torikka, Robert Bork, Juha Kotilainen.

Wagner: Parsifal, konsertversion.

Konserthuset 10.8, Åbo musikfestspel.

Konserten. ”När Fan blir gammal blir han religiös.” Var det det som hände med agnostikern Richard Wagner (1813–1883) när han i mogen ålder blev bekant med legenden om Graal?

Operan, där Wagner bearbetar legenden, uruppfördes i juli 1882 och ett halvt år senare avled Wagner.

Termen ’Graal’ är enigmatisk och dess etymologi okänd men den står för den bägare Jesus drack ur vid nattvardens instiftelse. Den hade Josef från Arimataia, en feg farisé som var Jesu lärjunge i hemlighet, fått tag i och när han av Pilatus fick ta ner Jesu kropp från korset för att begrava den, passade han på att fylla bägaren med det blod som rann ur det sår som en romersk soldat stuckit upp med sin lans.

Därtill lyckades Josef lägga beslag på ’lansen’, som i Wagners libretto kallas ’spjut’, och dessa dyrgripar vaktades av riddare i Spanien i ett tempel på berget Montsalvage.

Det krävdes emellertid att dessa riddare skulle vara kyska, det vill säga avstå från köttslig kärlek, en återkommande tanke i Wagners operor.

Ibland var det svårt att hålla dessa löften och en av riddarna gick så långt att han lät kastrera sig vilket dock räknades som fusk! Och därmed uppstod problem som endast kunde lösas av ”den rene dåren”, en naiv yngling som bevarat sin svendom, Parsifal.

”Parsifal” är enligt Wagner egentligen ingen opera utan ett religiöst festskådespel. Handlingen gör föreställningen statisk och skådespelet lämpar sig för konsertant utförande.

Den religiösa grundtanken står kvar och helheten kan mycket väl upplevas som en predikan eller en nattvardsgudstjänst.

Framförandet på torsdagskvällen var helt enkelt strålande. Åbofilharmonikerna spelade engagerat och tekniskt mestadels briljant under Ville Matvejeffs säkra ledning. ”Parsifals” orkesterparti är föreställningens grundbult med musikaliska tolkningar av de religiösa motiven samt naturligtvis ledmotiv.

Orkesterunisonot i uvertyren och exempelvis klarinettistens solon i tredje akten klingade mycket meningsfullt. Chorus Cathedralis Aboensis sjöng effektivt sina få partier; imponerande var sopranernas ohyggligt långa, höga ton i slutkören.

Men vad än Wagner kallar sitt helhetskonstverk är sångarna i huvudrollen – alla solister har huvudroller. Primus inter pares var naturligtvis Matti Salminens gamle, vise Gurnemanz; i hela första akten, 1 timme och trekvart (!), står han på scenen, redan det en fysisk prestation och rösten är lika ädel som alltid.

Karita Mattila som Kundry, operans motstridiga kvinnoroll, var helt fantastisk både röstligt och i kroppsspråket. Klaus Florian Vogt har en tenor som tillåter starka, höga toner utan att det låter skrikigt och en för rollen som Parsifal naturlig naiv utstrålning.

Allestädes närvarande Waltteri Torikka var en trovärdig Amfortas, Robert Bork en mycket storröstad och hotfull Klingsor och Juha Kotilainen en seriös och övertygande Titurel.

I programbladet nämns ingenting om regi. Sångarna rörde sig emellertid ut och in på estraden medvetet och i handlingen meningsfullt.

Matti Salminen ”spelade” sin roll engagerat, vände sig mot sin partner i replikerna, medan Klaus Florian Vogt litade på sin röst och stod stilla som en konsertsångare.

Karita Mattilas gestik var livlig och att hon bytte dress för varje akt var säkert hennes egen idé.

Konserthuset var slutsålt till sista plats av en publik som entusiastiskt hyllade exekutörerna med stående ovationer.

Text: Folke Forsman