Kommunen Pyhävirta finns inte på riktigt men bilden av den är sann
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under några veckor i somras vistades jag i den fiktiva kommunen Pyhävirta, belägen invid en sjö och en livligt trafikerad riksväg någonstans mellan Jyväskylä och Tammerfors.
En tidningsintervju med författaren Maija Kajanto var upptakten. Jag hade aldrig hört om författaren tidigare, men det visade sig att hennes böcker under de senaste åren legat högt uppe på försäljnings-, utlånings- och ljudbokslyssningslistorna i Finland.
Kajantos Pyhävirtaserie, med titlar som ”Korvapuustikesä” och ”Taatelitalvi” följer modell 1A för feelgoodromaner. En livskrisande kvinna flyr storstaden för att börja jobba med något helt annat på en mindre ort. I det här fallet är det Krisse som i första boken tar över sin farmors kaférörelse och längre fram i serien också är med om att starta ett hotell i det nedlagda gymnasiet.
Det är stereotypt, men välskrivet och medryckande. Från min horisont blev det särskilt intressant att kommunen Pyhävirta tog så stor plats i intrigen.
Underhållningslitteraturens explosionsartade tillväxt har ökat antalet verkliga och påhittade småorter på den litterära kartan. Ingen småstad är så liten att det inte går att skriva in en kriminalkommissarie där. Varje pensionat, restaurang och bokhandel i en sömnig håla är ett potentiellt utvecklingsprojekt för någon som söker ny mening i livet.
Helt ovanligt är det inte heller med att någon eller några kommunala figurer skrivs in i historierna. I min läsning av de fyra hittills utkomna böckerna i Pyhävirtaserien roade jag mig därför med att pussla ihop bilden av kommunen och att jämföra den med hur en sådan kommun skulle fungera om den fanns på riktigt.
Kommunerna i Mellersta Finland hör till de minsta i hela landet. Även om invånarantalet i Pyhävirta inte nämns påminner kommunen på ett trovärdigt sätt om de kommuner med 2 000–3 000 invånare som finns i regionen. Ett nedlagt gymnasium spelar en viktig roll i handlingen och i den pyttelilla kommunala administrationen är det kommundirektören själv som upprätthåller kontakterna med näringslivet.
Kommundirektören, eller snarast kommundirektörerna, tar mycket plats i romanserien. Den som tänker läsa böckerna och är känslig för spoilers kan blunda nu. Tidigt i första boken uppstår en romans mellan huvudpersonen Krisse och den sympatiske kommundirektören Tommi. Efter det dyker en ny kommundirektör upp i varje bok: den bufflige kommunstyrelseordföranden Räikkönen som vikarie, den konsultslangstalande Erik Söder från Ekenäs och Tiina, som sadlar om från rektor till kommundirektör.
Det är korrekt att omsättningen på kommundirektörsposter i små kommuner är stor och det är inte alldeles ovanligt att ta steget från rektor till kommundirektör. Mer osannolikt är det däremot att en förtroendevald under en längre tid skulle vikariera som kommundirektör eller att en businessinriktad typ från Ekenäs skulle få för sig att söka jobb i en liten kommun i Mellersta Finland.
Mer påhittad än sann känns också bilden av näringslivet i Pyhävirta. Skulle näringslivet i en liten kommun i periferin vara så framgångsrikt som i böckerna skulle delegationerna vallfärda dit och utmärkelserna hagla. Hotellet som öppnas i det nedlagda gymnasiet blir till exempel genast en turistmagnet. Det är den sortens plötsliga uppsving som många kommunala beslutfattare drömmer om, men som i verkligheten är ytterst sällsynta. Och i någon mening är det med den kommunala livskraftsstrategin som med feelgoodromanen: båda får sitt bränsle av hoppet om att allt kommer att ordna sig till slut.
Här hittar du fler kolumner av Siv Sandberg.