Kom ihåg era närmaste och gör 2021 till ett år värt att leva
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag vill inleda min första kolumn genom att visa tacksamhet för att få skriva till så många läsare av den lokaltidning jag gillat att läsa alltsedan min skoltid. Livet är lokalt är en alltjämt fungerande slogan – inte minst för en infödd Åbobo som nyligen fullföljt sin dröm om att flytta ut till skärgården. Min dotter föddes i London 1992 och då bodde vi ’mitt i byn’ Chelsea i närheten av Knightsbridge. Då tänkte jag högt att om jag någon gång senare i livet har möjlighet till det vill jag bo ute i skärgården. På riktigt. Kustö var det första valet och sedan Harlax i Åbo. Men båda var förorter till en stad i Åboland. När jag skriver denna kolumn denna söndagsmorgon ute på Snäckudden känner jag närheten till havet och naturen på ett helt annat, mycket mer personligt sätt. Jag kan väl säga att jag äntligen funnit lycka i mitt boende och ro i en rastlös själ. En sak jag funderat djupt och ingående på under hela det gångna året 2020, i synnerhet efter flytten till ensligheten i skärgården, är hur vi människor tycker och tänker om varandra. Det har ju varit ett märkligt år, som vi alla vet och känner djupt inom oss. Jag vill komma tillbaka till en text som jag skrev på allhelgonadagen, för att visa respekt för våra medmänniskor: ”Idag minns vi alla de som gått bort, våra nära och kära, samt givetvis alla de personer som finns med oss i dag, tacksam för deras kärlek och vänskap. Jag vill även ägna en tanke till de som gått vilse i sina liv. Ingen att förglömma. Jag är ödmjukt tacksam för att jag har så fina barn och så kära vänner.”
Många kanske tycker att sociala medier är ’so last season’, måhända har de rätt och det är ju ett val ni har i era egna händer. Det gjorde även jag när coronapandemin slog till i mars. Orkade inte läsa folks inlägg, varken negativa eller positiva. Orkade inte skriva nåt alls. Orkade inte längre med nyheter i traditionella medier, som handlade enbart om folks elände och ’världens undergång’ Kände en stark ångest – det var jobbigt i näringslivet, tufft för företagare och löntagare, kämpigt för oss alla. Men det gäller att komma igen och att vara resilient: de tidigare generationerna har bemött långt värre svårigheter såsom världskrig och den svarta döden. I dag känns livet som nån typ av ’new normal’, det är många av oss som jag bemöter i vardagen som inte vill befatta sig med negativa nyheter eller negativa tankar längre.
Jag har mest känt mig positiv ända sedan hösten. Jag är frisk, känner mig relativt åldersbefriad, jobbar aktivt och har varit med om att grunda två nya företag i höstas (mer om detta i en senare kolumn) och är full av livslust. Det gäller att vända det negativa till något gott istället. Detta kräver resiliens, det vill säga en förmåga att hantera förändringar. Vi alla kan göra det genom att visa empati och medkänsla; genom att motionera, äta hälsosamt och åtminstone försöka leva ett sunt liv. Nej, jag har inte blivit religiös. Men jag känner än stark tro på framtiden. Jag tror att vi alla ska ge livet en chans till. Det tycker jag att vi gott kan göra inför detta nya år, låtom oss göra 2021 till ett mycket bättre år då vi får leva en normal, fast annorlunda vardag än den vi kände igen innan mars 2020.
En av mina favoritartister är Marie Fredriksson, som gick bort allt för tidigt i december 2019, endast 61 år gammal. Träffade henne med sin familj en gång i SAS loungen på Arlanda. Då var hon redan sjuk, men hade livsglädjen kvar. Hon hälsade vänligt och pratade en stund med mig. Jag sade att hennes musik betytt mycket för mig. Hon har skrivit så många fina sånger, men den som har titeln "Tro" är kanske den finaste av alla. Refrängen går: Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro i en vintervärld, finns det någon tro? /Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten / Känna tro igen