Kolumn: Välkommen till Pargas, du turist!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hur turisten bemöts i Pargas och skärgården har varit ett samtalsämne i ÅU den gångna veckan. Utan desto mer paralleller kastar vi oss här in i turistens värld ett sekel tillbaka.
Tidskriften Pargas turisten utkom under några år kring 1910-talet och veterligen med ett nummer per år. Den motsvarar lite dagens tryckta turistbroschyrer.
För turistföretagaren eller annonsören av i dag hade ändå en sådan tidskrift varit en något skräckinjagande upplevelse – tänk att inte kunna uppdatera uppgifter i realtid på en webbsajt om det du marknadsför, utan trycka en tidskrift en gång i året...
Tjusig är den oberoende, Pargas turisten.
I de båda nummer jag har bläddrat i ingår samma lilla romantiska berättelse om hur turisten färdas från Åbo till Pargas, ”en varm högsommardag”.
”Signalklockan ljuder, propellern piskar vattnet och skärgårdsångaren glider med halv maskin ut från kajen vid Aura å.”
Att åka till Pargas var en båtresa till skärgården, det fanns ju ingen fast väg, inte till någon del av det som är Pargas i dag.
Och väl framme i samhället där turisten guidas är en stor sevärdhet (förstås är själva skärgårdsupplevelsen nummer ett) det som jag envist fortfarande anser vara något av ortens största ”sevärdhet”, det som då hette Pargas Kalkbergs Aktiebolag.
Jordugn, cylinderugn, ringugn – sådant undervisar tidskriften Pargas turisten om.
Språkförhållanden informeras turisten också om, nämligen språkförhållanden i olika byar i Pargas enligt bokföringen 1905.
I till exempel Muddais fanns 39 svensktalande och 81 finsktalande, i Skräbböle var det omvänt med besked, 151 svenskspråkiga och 11 finskspråkiga, liksom i Vepo där 68 talade svenska och ingen alls finska.
Av Attus invånare var 426 svenskspråkiga, 285 finskspråkiga. Attu är ön längst ut i dåvarande sockensamhället Pargas och där fanns ett sågverk som sysselsatte många. I dag har ön omkring 50 fast bosatta, då ingår tre byar i siffran.
Samhället förändras, liksom turismen.
Nu har Pargas hembygdsmuseum firat en fin temavecka och flera teman som känns igen i de rubriker som Pargas turisten innehöll för drygt 100 år sedan; kalkindustrin, folkdräkterna, Pargasdialekten.
Dagens sätt att närma sig rubrikerna är förstås väldigt annorlunda men att värna om traditioner, att respektera historien, att fördjupa kunskapen om sitt närsamhälle, det är gemensamt.
Vilken tröst, tänker jag, i en tid då samhället präglas av en sådan skrämmande historielöshet.
Anja Kuusisto