Kolumn: Korta och långa parenteser

Jag är uppvuxen inom en före detta parentes. Med detta syftar jag på det område väster om Helsingfors som enligt vapenstilleståndsfördraget mellan Finland och Sovjetunionen i september 1944 utrymdes på tio dagar och förvandlades till en sovjetisk militärbas. Mellanfredens kortvariga Hangö-parentes försköts österut till Porkala.

Trots att området återbördades 1956 levde minnet av parentesen under min uppväxt kvar som ett öppet sår. Den nämndes sällan, med undantag av sporadiska hänvisningar till evakueringen, gränsposteringar som man inte fick närma sig och ”världens längsta järnvägstunnel”. Minnet var också närvarande i form av fysiska spår. Obegriplig kyrillisk skrift på en vägg invid Sjundby slott, ovårdade ryska gravar och en väg av sten i otillgänglig skogsmark.

Det hela kändes skrämmande, hemlighetsfullt och fascinerande, allt på samma gång. Men för ett barn som inte kunde relatera berättelserna och de fysiska spåren till något bredare sammanhang var det svårt att greppa vad de egentligen vittnade om.

Nyligen kom jag att tänka på sättet att tala om det förflutna i termer av parenteser. Det var efter att en bekant hade besökt i Estland och förundrat sig över att esterna verkade förbereda sig för att fira landets hundraårsjubileum år 2018. Hur var detta var möjligt, med beaktande av att Estland förklarade sig självständigt från Sovjetunionen år 1991?

Jag känner inte till om man i Estland använder sig av parentes-begreppet, men förklaringen torde hur som helst ligga i ett parentetiskt tänkande. I det estniska historiska medvetandet förefaller det logiskt att hantera och framställa den traumatiska sovjettiden som en avvikelse.

Som en ockupation av en illegitim makt som saknade koppling till staten Estland.

Enligt detta sätt att resonera kan den självständiga republiken Estlands historia spåras till 1918, då landet i likhet med Finland och de två andra baltiska staterna förklarade sig självständiga från Ryssland. Ett tidsperspektiv ger perspektiv också på parentesens längd.

Den sovjetiska parentesen räckte förvisso fyrtiofem år, men det finns redan en vuxen generation som inte har upplevt den. Och efter mindre än två årtionden kommer den postkommunistiska epoken att ha varat lika länge som den kommunistiska.

Att tala i termer av parenteser är ett fungerande retoriskt grepp när man vill ta avstånd från ett förflutet som väcker negativa associationer.

Den kanske mest kända parentesen i Finlands historia är ”den ryska parentesen”. Uttrycket lanserades av historikern Bernt Estlander, som på 1920- och 1930-talen publicerade det monumentala verket Elva årtionden ur Finlands historia, ett slags syntes över Finland som en del av Ryssland 1809–1918. De konfliktfyllda sista årtiondena som ryskt storfurstendöme var ännu i färskt minne, och mellankrigstidens anti-ryska stämningar bekräftade de negativa associationerna.

Vid den tidpunkten och i det sammanhanget var det logiskt att avfärda Finlands ryska förflutna som en parentes. Det var en epok som onekligen hade format landet och folket, men som man helst hade sluppit.

På samma sätt som kommunismen i det estniska medvetandet kan förstås som en parentes, kan likväl hela Sovjetunionens tid från 1917 till slutet av 1980-talet framställas som en avvikelse. Som Staffan Skott gjorde i boken Slutet på den sovjetiska parentesen: tio år som skakade världen (1995).

Samtidigt bidrog kommunismens fall till en samhällsomvälvning som gjorde sig påmind också utanför Sovjetunionens direkta maktsfär. Den nya världsordningen utmanade samhällssystem som hade byggts upp under kalla kriget, bland annat den nordiska välfärdsstaten. Detta fick i sin tur Gert Nilsson att beteckna välfärdsstaten som en avvikelse i boken Välfärden – en parentes i Nordens historia (1994).

I dag ser få en återvändo till den nivå av välfärd i Norden som kulminerade under 1970- och 1980-talen. I ett historiskt perspektiv skattar jag mig därmed lycklig över att av alla parenteser ha haft förmånen att växa upp just inom en välfärdsparentes.

Den före detta Porkala-parentes som jag också växte upp i hade avslutats 1956, när Sovjetunionen återlämnade området i samband med det politiska ”töväder” som följde efter Stalins död 1953. Tanken på att den femtioåriga arrendetid som fastställdes 1944 egentligen skulle ha fortgått till 1994 känns idag absurd.

Återbördandet 1956 var självklart en glad händelse, men minnet av parentesen framstod länge som lika dystert som tillståndet på det område som de sovjetiska trupperna lämnade efter sig. Men en nog så mörk parentes kan med tiden förvandlas – om inte till ett positivt minne – i alla fall till ett minne man inte vill förtränga. Sedan 1990-talet har ett nytt intresse för Porkala-parentesen väckts.

Det har utmynnat i böcker, ett museum, restaurerade gravar, pjäser om parentestiden på lokala sommarteatrar och i att parentesen utnyttjas för att locka turister. Allt koordinerat av en registrerad förening med det talande namnet Porkala Parentesen.

JOHANNA WASSHOLM

Forskare i historia vid Åbo Akademi, Åbo