Kolumn: I det öppna samhället får rädslan aldrig vinna

Elva dagar har gått sedan Åbo stannade. Det ofattbara knivdådet mitt i stadens hjärta blev den tragiska slutpunkten för två människoliv. Flera andra skadades.

Men dådet blev också slutklammern för illussionen att Åbo, Finland, skulle ligga i lä för våld, som sedermera utreds som terrorbrott.

Vi lever inte längre i en fågelholk, i någon skyddad idyll. Ondskan är gränslös och utlöses av faktorer, som vi omöjligen till alla delar kan identifiera på förhand.

Det vi ändå vet är att en kedja är lika stark som dess svagaste länk. Om en människa, en endaste en, bestämmer sig för att agera mot normer, lagar och allmän social förväntan så kan stora skador uppstå – med skåpbil, lastbil, med kniv.

Exakt där är vi nu. I det oberäkneligas epicentrum.

Det finns inga förmildrande omständigheter som kan förklara varför den marockanska ynglingen – som alltså ljugit både ålder och namn – drog kniv mot helt oskyldiga människor mitt på ljusan dag.

Desperation efter ett möjligt avslag på asylansökan eller det som kallats radikalisering kan ge en bakgrund, men rättfärdigar ändå på inget sett det som skedde.

Det är självfallet viktigt att nu analysera tragedin och försöka lära sig av den. Polisen skötte fallet exemplariskt, både lokalt och nationellt, men lyckades i början av året inte identifiera mannen som en potentiell risk – trots tips från mottagningscentralen.

Med efterkloka ögon var detta naturligtvis beklagligt. Ändå är det klart att ingen myndighet kan anklagas. Alla har nog gjort sitt bästa.

Ett väntat element i debatten om tragedin kommer från politiskt, sannfinländskt håll. Där vill man spärra in alla som fått avslag på sin asylansökan i väntan på möjligast snabb avvisning.

Detta tänkande missar naturligtvis det faktum att ett avslag i vår rätsstat kan överklagas – och problemet är då närmast att domstolsbehandlingen på grund av resursbrist (som regeringen nog kan avhjälpa om den vill) tar alltför länge, upp till ett år.

Jag kan heller inte förstå hur säkerhetsläget skulle förbättras om man samlar de kanske mest desperata asylsökandena – de som just fått avslag – på samma plats därifrån de dessutom fritt kan komma och gå.

Med andra ord idkar sannfinländarna mest politisk kannibalism på denna tragedi för egna syften. Ett i raden av många obehagliga utspel vi sett från detta parti.

Ett annat spår i efterskottsdebatten handlar om beredningen av spaningslagstiftning. Ett förslag, som skuggats av en parlamentarisk grupp, färdigställdes i våras i justitie-, inrikes-. och försvarsministierierns. Förslaget har varit på remissrunda och kommer till riksdagen i höst.

Jag stöder behovet av denna lagstiftning, som jag ändå inte vill koppla till händelsen i Åbo. Behovet har funnits redan länge. Finland är egentligen det enda EU-land idag saknar en spaningslag som denna.

Vi är långt beroende av tips från polisen i andra länder. Men såklart måste många villkor uppfyllas till punkt och pricka för att spaningslagen skall kunna godkännas, speciellt om detta skall ske i brådskande ordning i riksdagen.

Propositionen måste hålla mycket hög kvalitet och skringra alla dimmor. Den bollen har nu regeringen, inte oppositionen.

Ger man skyddspolisen rätt att gå in i dataflöden bör varje fall tydligt kunna motiveras. Detta beaktar i förslaget från i våras tämligen väl. Det skulle behövas domstolstilltånd för att få skrida till verket.

Därtill inrättas en ny övervakande myndighet, ett spaningsombud, med betydande befogenheter och dessutom ett nytt riksdagsutskott, ett spaningsutskott, för att säkerställa den parlamentariska insynen.

Ändå är det klart att ingen lagstiftining i världen kan ge ett hundraprocentigt skydd mot terrordåd. Det har vi sett i flera andra europeiska länder.

En spaningslag hade knappast heller förhindrat tragedin i Åbo. Man kan lagstifta om mycket, men aldrig övervaka vad som tänks i en enskild, vriden människas hjärna.

Men om man med större sannolikhet kan upptäcka och förhindra terrorism med en ny spaningslag än utan denna lag skall man självfallet göra vad man kan. Dessutom: om något hemskt händer och man kan anta att det hade kunnat förhindras med en spaningslag kommer samhället, media och politiken att översköljas med oceaner av efterklokhet. ”Varför gjorde ni ingenting?” skulle frågan lyda.

Liksom efter Utöja, Nizza, Paris, Bryssel och andra terrordåd är det nu viktigt att vi efter knivdådet i Åbo inte börjar rubba på fundamenten i vårt öppna rättssamhälle.

Vi skall göra vad vi kan för att förbättra säkerheten och öka trygghetskänslan. Men vi skall inte låsa in oss eller stänga gränser. För ger vi upp det öppna samhällets signalement och släpper in rädslan och misstänksamheten i våra sinnen bjuder vi terroristerna på exakt det de är ute efter.

Det skall vi verkligen inte unna dem. I det öppna samhället skall rädslan aldrig få vinna.

STEFAN WALLIN

Riksdagsledamot, SFP

Svenska riksdagsgruppens ordförande