Kastruller, bondförnuft och dinglande barnaben

I skrivande stund håller man i min by på att förbereda sig inför den årligt återkommande stora händelsen – byaföreningens loppis och auktion.

En tradition som sträcker sig över 20 år bakåt i tiden och som varje år engagerar såväl ung som gammal, fast boende som stugägare.

Varje år blir jag lika hänförd över den styrka det finns i den här gemenskapen – och vilken viktig och positiv kraft det är i vårt samhälle.

Jag är uppvuxen med att en stor kastrull sätts mitt på bordet och att det kan bli rätt trångt runt bordet då man sätter sig ner tillsammans för att äta lunch och ta en paus i arbetet.

Som barn älskade jag just de här stunderna. Att sitta på köksstolen och dingla med benen samtidigt som man åt av soppan från den stora kastrullen som mamma placerat mitt på bordet.

Man kunde höra de vuxna tala om det jobb som gjorts eller skulle göras, vad som hade gått bra och vad som hade misslyckats och vad som ännu fanns kvar att göra.

Då maten var uppäten och kaffet uppdrucket, var det dags att dra på sig arbetskläderna och fortsätta arbetet igen. Ibland var det sysslor vi barn kunde delta i, ibland inte. ”Många händer gör snabbt arbete” berättade min mamma att min mormor sagt.

Talkoarbete har alltid varit en viktig del av min uppväxt. Det ordnades talko för en massa olika projekt, allt från potatisupptagning till byggandet av tennisplan, båthus och ladugårdar.

Alla samlades för att med gemensamma krafter få något till stånd. Den här kraften är något som funnits i urminnes tider, men som sakta men säkert får allt svårare att fungera då vårt samhälle förändras.

Att göra saker och ting tillsammans värderas inte längre lika högt. Våra hektiska scheman gör det svårt att hitta tid för talkoarbete och så framförallt regelverket och förordningar som gör det hela så väldigt byråkratiskt.

Då sunt bondförnuft stöter på dagens krav på trygghet och säkerhet leder det till en byråkrati med skrivbordet som utgångspunkt. Redan det i sig betyder att enkla saker kan bli svåra.

Behovet av att formalisera och standardisera kan naturligtvis föreligga, men sätter oftast käppar i hjulet för engagemang, entusiasm och pragmatiska lösningar.

Individens rätt ses som mer värd och viktigare än samhällets nytta. Jag är rädd för att vi i strävan efter systematik snarare skapar en djungel av regelverk.

Som sagt, i skrivande stund sitter jag och följer med när det plingar till i byaföreningens Whatsapptråd där man erbjuder sig att städa, skickar bilder på massproduktion av nya bockar till bänkarna som publiken ska sitta på under auktionen, rapport om att dassen har städats och att förberedelserna med inköp, växelkassor, skyltar och parkering är i full gång.

Jag är både glad och tacksam över all den entusiasm, allt det engagemang och allt det stora intresse som finns för byaföreningens verksamhet.

Och jag vet att det fortfarande råder samma engagemang runt om i landet när det kommer till olika former av verksamhet inom bland annat idrott, kultur och olika former av bygdeverksamhet.

Den här formen av gemenskap upplever jag att i dag är viktigare än någonsin. Det att olika människor samlas för att åstadkomma något tillsammans är en värdefull kraft.

Att träffas, att ses, att agera tillsammans med andra i det verkliga livet är en värdefull tradition som vi håller på och stressar bort, individualiserar bort och glömmer bort.

Men då jag hör mina egna barn som ropar – mamma kom nu, vi ska på talko – ja då vet jag att jag gjort något rätt.

Jag har kunnat ge dem den där positiva, trygga känslan av talkoarbete där de har många människor i olika åldrar runt omkring sig och där alla jobbar för samma goda sak.

Lärdomen om att ensam är ingen stark, men tillsammans kan vi förändra till det bättre.

Härkan du läsa fler kolumner av Sandra Bergqvist.