Kärnvapen hör inte hemma på finsk mark

Jag inledde veckan med ett utskick om att förbudet mot kärnvapen på finsk mark bör bestå. Frågan är nämligen aktuell i och med att regeringen tänker förnya kärnenergilagen. Landets ledande tidning Helsingin Sanomat tog också i måndags på ledarplats ställning i samma fråga, men helt tvärtom. I övrigt har det dock varit märkligt tyst om frågan, presidentvalet till trots.

Även i riksdagen var det ganska tyst om kärnvapen då vi strax innan jul diskuterade två Natoavtal. Jag förde då fram att Finland bör hålla fast vid att förbjuda kärnvapen på vårt territorium och bidra till en värld med mindre kärnvapen. Det säkerhetspolitiska läget har förändrats detta årtioende, men kärnvapen förblir ett hot mot mänskligheten.

Det är i kärnenergilagen och i strafflagen som kärnvapen är förbjudna i Finland. Fjärde paragrafen i kärnenergilagen lyder: Det är förbjudet att till Finland införa kärnladdningar samt att här framställa, inneha och spränga sådana. I strafflagens 34:e kapitels sjätte paragraf står sedan i linje med detta skrivet om kärnladdningsbrott.

Förbudet är viktigt och motiverat. Detta var också ett argument för att Finland kunde gå med i Nato utan särskilda villkor. Det finns nämligen Natoländer som har avtal om att inte ta emot kärnvapen på sitt territorium. För en del gäller det endast i fredstid, för andra även i krigstid. Diskussionen i Finland kan sammanfattas så här: ingen vill föra in kärnvapen till Finland. Och om någon i teorin skulle vilja det så skulle det inte gå då vår lagstiftning förbjuder det. Alltså behövs inga särskilda villkor.

Detta förutsätter dock att lagstiftningen inte ändras. Nu ska kärnenergilagen förnyas i enlighet med regeringsprogrammet för att stödja Finlands konkurrenskraft som investeringsland. Då är det väldigt viktigt att förbudet mot kärnvapen består. Det finns två skäl till att jag finner det nödvändigt att lyfta frågan. För det första har Natodiskussionen efter en grundlig debatt om själva anslutningen förpassats till en festtalsnivå där stora frågor inte behandlas nämnvärt utanför berörda riksdagsutskott.

För det andra har Finland nu ett regeringsprogram som säger någonting helt annat om kärnvapen än under förra perioden. Skillnaden är markant.

I regeringen Rinne/Marins program står bland annat att "Finland ska arbeta fo¨r att fo¨rhindra spridningen av massfo¨rsto¨relsevapen” och att "Finland sto¨der icke-spridningsavtalets sta¨llning i arbetet fo¨r ka¨rnvapennedrustning”. Frågan som lämnades öppen var huruvida Finland skulle underteckna FN-avtalet om kärnvapenförbud eller ej. I regeringen Orpos program nämns kärnvapen däremot endast så här: "Finland deltar i Natos insatser, internationella o¨vningar och arbetsgrupper, inklusive planeringsgruppen fo¨r ka¨rnvapenfra°gor. Finland sta¨rker sin kompetens i fra°gor som ga¨ller ka¨rnvapen.”

Förändringen är anmärkningsvärd och förklaras förstås inte endast av regeringssammansättningen utan också av det förändrade läget som följde av Rysslands krig mot Ukraina. Några ord om att bevara nuvarande förbud och arbeta internationellt mot spridning av kärnvapen hade likväl varit på sin plats.

Det är ett oroväckande trendbrott att satsningar på kärnvapen ökar i världen igen. Finland kan bidra till säkerheten genom att hålla fast vid nuvarande linjedragning och lagstiftning i frågan. Vi betonar ofta att vi inte agerar mot någon, utan för vår säkerhet. Kontinuitet i arbetet mot kärnvapen skulle understryka detta och bevara trovärdigheten.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Kvarnström.