Kärnkraften, det nödvändiga onda?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Energi. Skulle du ha frågat en yngre, arg aktivistversion av mig själv skulle svaret ha varit enkelt – Atomkraft? Nein danke!
Svartvitt tänkade hör i och för sig till ungdomen, men även som ekofeminist har jag blivit tvungen att tänka om.
Världen står inför en gigantisk kris som heter klimatförändring och det verkar inte troligt att människans konsumtionsiver skulle avta förrän det inte finns andra val.
Vi väntar med spänning på den fusionsenergi som teoretiserats om men som inte nödvändigtvis är möjlig på tiotals år, men på samma gång står vi inför verkligheten att det i skrivande stund inte går att försörja samhällets behov enbart med de självklara "grönare" alternativen så som vind, vatten och väte. Kärnkraftens säkerhet och riskhantering har utvecklats förfärligt mycket under åren sedan 1980-talets stora protester och jag tror fullt och fast på att människans första fokus bör vara att slippa beroendet av fossila bränslen.
Riskerna kärnkraft för med sig är helt enkelt inte tillräckligt stora i jämförelse med riskerna som klimatförändringens följder hämtar med sig.
Även då kärnkraft inte är idealet som kommer att rädda världen för all evighet (amen!) har vi inte heller råd att dra en slutgiltig linje i detta skede.
Jag upplever det som viktigt att dörrarna hålls öppna för experterna inom området och att vi inte låter politisk idealism leda oss ur reaktorn i elden. Panda Eriksson