Kärnans pudel – om att inte dra fel slutsatser av fel orsaker

Då jag våren 1990 gick med i Svensk Ungdom var det solklart (!) vad man skulle tycka om kärnkraften. Likt en religion genomsyrade motståndet SU:s – och många andra ungdomsförbunds – linje.

Så då vi i SU:s centralstyrelse 3.11.1992 satt på riksdagsläktaren och såg gulnäbben Matti Vanhanens (c) sluga kläm mot mera kärnkraft vinna 96-78 skulle vi alltså vara nöjda. För oss unga framtidshopp var det ju segern för ett miljövänligare samhälle, eller vad?

Alla vi jublade inte.

Idag vet vi att nejet var en fatal miss. Ett ja hade betytt att vi omkring millennieskiftet haft en femte reaktor – förutom två i Lovisa, två i Olkiluoto - i full färd med att tillverka utsläppsfri el. Då talade vi ännu inte om ”klimatsmart” energi. Alltså sådan, som i motsats till flera av de energikällor vi efter riksdagsnejet tvingades fortsätta gynna, inte spyr ut koldioxid som driver klimatförändringen i famnen på framtidens barn. Vi hade snabbare höjt självförsörjningsgraden och minskat importberoendet från Ryssland.

Att säga nej till ny blåvit kärnkraft, men sorglöst köpa el från den tickande bomben Sosvovy Bor var helt i linje med fundamentalisternas dubbelmoral. Det dröjde tio år innan riksdagen i maj 2002 med 107-92 sade ja till den femte reaktorn, att byggas i Olkiluoto. Att det tog över 20 år innan den kom i produktion var pinsamt, men inte själva kärnkraftens fel.

De Gröna drog 2002 slutsatsen och lämnade Paavo Lipponens regering. Så gjorde de också 2014 då Jyrki Katainens regering ansåg att Rosatom får överta reaktorleveransen till Fennovoima, som Vanhanens – ödets ironi! – regering 2010 beslutat om, dock med tysk leverantör som sedan drog sig ur. Senast efter det ryska anfallet mot Ukariana insåg alla det galna i att Rosatom, krigshetsaren Putins famnhund, placerades i hjärtat på vital blåvit energiförsörjning.

Att de Gröna 2014 skyllde sitt avhopp på just beroendet av Ryssland (som halvåret tidigare stulit Krim) känns idag helt rätt. Men politik är direktsändning. Ibland är reprisen tydligare än realtiden. Vi får aldrig veta om Gröna checkat ut också om man valt en svensk reaktorleverantör?

Sedan har mycket hänt i energipolitiken, geopolitiken, synen på kärnkraft. Den globala uppvärmningen som mänsklighetens ödesfråga fick inbitna motståndare att tänka om. I sitt politiska program 2023-27 stöder de Gröna förlängd koncession för alla nuvarande kärnreaktorer liksom smidiga regler för nya minireaktorer. Sittande regering har lovat bejaka alla kärnkraftsprojekt som uppfyller kriterierna.

Att ett parti i Finland idag skulle lämna en regering för kärnkraftens skull är otänkbart. Kanske snarare för att en regering inte tillräckligt främjar klimatsmart energi – vind, sol, kärnkraft. Så långt har vi kommit. En resa som för vissa varit längre än för andra. Det är alltid tillåtet – och strongt - att tänka om, göra en pudel. Det har också SU gjort!

Visst finns replikerna mot kärnkraften kvar: dyr att bygga, trögt tillståndsförfarande, slutdeponeringen av avfallet. Det finns inga optimala lösningar. Att möjligast långt producera sin el själv är dock en optimal lösning. Därför är satsningar på land- och havsvindkraft liksom solkraft viktiga. Att kärnkraften just nu är oersättlig, säg då som övergångslösning, är också ett faktum om det för oss framåt.

I Sverige, som 1980 folkomröstade att ”avveckla med förnuft”, är nästan alla partier nu för kärnkraft. Och så har vi det korkade tyska beslutet då man 2011, skyllande på Fukushimaolyckan, i affekt började avveckla kärnkraften med flit kväva sig i rysk gas. Fukushima slogs ut av en tsunami orsakad av en jordbävning. Om en oljetanker navigerar på grund i storm, sjunker och börjar läcka olja är det inte oljans fel!

Politik är det möjligas konst, heter det. Men politik är också att inte dra fel slutsatser av fel orsaker.

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.