Kanske en vår

Våren är en skurk som först värmer upp en, låter de tappraste plantorna gå i blom, syrenknopparna bli stinna. Sen biter den till igen med temperaturfall på tio grader, inget känns så kallt som det.

Kroppen har redan lagt undan alla tankar på ylle och vill bara stanna inne. Men nederbörd och nordligare vindar är skönast för luftvägarna just nu, då pollensäsongen redan gläntat på dörren.

Vis av hur det brukar utveckla sig plockar jag fram antihistaminerna, de små pillren som minimerar näs- och ögonklåda, många vågar inte pröva våren utan dem.

Nysningarna är nästan borta nu.  Men biverkningarna! Jag läste hela listan på bipacksedeln, i mitt fall sextiotvå centimeter lång, jag mätte med måttband.

En av dem har jag tills vidare inget emot. Varje vår när jag har intagit ungefär en pillerkarta börjar drömlivet – det som sker om natten – blomstra vilt. För ett par nätter sedan träffades jag och Urho Kekkonen i drömmen.

Sammanhanget var jovialiskt, vi satt i ett brasrum i anslutning till en bastu, en miljö man varit van att ha honom i. Nu var han klädd i en beige kostym, elegant och dyr, den såg ut att vara vald av Gunvald Larsson.

UKK var på ett strålande humör och höll ett improviserat föredrag om ”det asiatiska leendet”. Det minns jag inget av, mer kommer jag ihåg hans ståtliga tandgarnityr, löständer han stolt log stort med. Han ser ju ut som en emoji, tänkte jag i drömmen.

Men Kekkonen var långt ifrån ett klistermärke, inte då och inte nu. Han var en handlingens man på sätt som inte alltid gick enligt regelboken. Hur man bedömde det berodde på om man var vän eller fiende.

Men: en person med avgörande uppdrag ska ha ett visst spelrum. Det får inte vara för stort, men det ska inte hellerkrympas till ett intet. Det ska användas med omdöme, det är ju därför personen blivit vald och tillsatt.

Det finns övervakare av det där spelrummet, en av dem är pressen, den fria. Kanske är det tidsandan som bestämmer hur spelrummet används. Personens integritet och mod och resning gör det också.

Kekkonen var president i Finland när militärkuppen i Chile inträffade. Jag minns precis var jag såg löpsedeln om Alliendes död, det var vid hörnet av Tavastgatan och Kaskisgatan. Jag minns vem som vad med mig då, vi hade inga ord, vi bara tittade på varandra.

Det räckte länge innan Finlands folk fick veta att Finlands chargé d’affaires Tapani Brotherus, hans hustru Lysa Brotherus och några till räddade ett stort antal chilenska medborgare från en säker död, gömde dem och fick dem ut ur landet. Det här gjorde de på eget initiativ, med stort mod.

Jag är väldigt stolt över att ha levat under en tid då tjänstemän avlönade av staten prioriterat räddande av människoliv framom protokoll och avvaktande. Att höra om det är som att uppleva en vår.

”Historien är på vår sida.” Det var några av Salvador Allendes sista ord. Nu har historien om händelserna i Santiago de Chile blivit en spännande teveserie som vi snart ska få se. Jag har förväntningar på den, jag är kluven inför den.

Livet och historien är ju inte som en teveserie med karismatiska skådepelare som Mikael Persbrandt som spelade Gunvald Larsson, som valde kostym till Kekkonen i min dröm. Men det är bra att bli påmind.

Så jag formulerar det en gång till. Jag är stolt över statsavlönade personer som i akuta situationer prioriterar människoliv framom protokoll, personer som förstår att använda sitt spelrum. Jag säger det i presens. För det blir val. Och kanske en vår.