"Kanske det är dags att inse att det behövs både tillräckligt med tid och expertkunnande för att bereda reformer med betydelse långt in i framtiden"

På Karlavägen 100 i Stockholm ligger svenska regeringskansliets kommittélokaler, ett höghus i brutal betongarkitektur med mötesrum spartanska som klassrum i en högstadieskola från 1970-talet.

I lokalerna jobbar de tjänstemän som är avdelade att utgöra sekretariat för utredningar och kommittéer, totalt flera hundra personer.

Under de senaste åren har adressen blivit bekant för mig, eftersom jag varit medlem av en referensgrupp knuten till Kommunutredningen, som tillsattes av den förra svenska regeringen.

Den kraschade vård- och landskapsreformen har fått allt fler finländska politiker och samhällsdebattörer att önska en återgång till systemet med att bereda stora reformer inom ramen för breda parlamentariska kommittéer.

Juha Akkanen gör det i en krönika i Helsingin Sanomat 4.4.2019, Pär Stenbäck gör det i en kolumn i Hufvudstadsbladet 25.4.2019.

Vad är det debattörerna vill ha när de vill ha tillbaka kommittéväsendet?

Med utgångspunkt i det som gick snett i beredningen av vårdreformen verkar man åtminstone efterlysa följande saker:

• Ett forum där representanter för regering och opposition kan göra upp om reformer som har betydelse på lång sikt och som inte borde bli offer för kortsiktigt partipolitiskt taktikspel.

• En beredning på armlängds avstånd från dagspolitiken.

• En process som skapar bättre möjligheter att ta in expertkunnande och praktiska erfarenheter i reformberedningen och där det finns tid och utrymme att lära av varandra.

Alla tre punkterna är i högsta grad eftersträvansvärda, men våren när alla plötsligt längtar tillbaka till kommittéväsendets tid är det samtidigt skäl att påpeka att kommittéväsendets historia inte är allt igenom ärofylld.

Det traditionella finländska kommittéväsendet självdog i början av 1990-talet, eftersom det uppfattades som för tungrott för tidens krav på snabba beslut.

Det kan med facit i hand ha varit en felaktig slutsats, men faktum kvarstår: En kommitté som får ett diffust mandat kommer att leverera ett diffust resultat.

En kommitté utan explicit uppbackning av den politiska ledningen får sällan genomslag för sina idéer, hur väl genomtänkta de än är.

En studie av det danska kommittéväsendet slår fast att de breda kommittéerna politiskt sett har två huvudsakliga uppdrag: att begrava en kontroversiell fråga eller att låta en viktig fråga mogna.

Ifall den tillträdande finländska regeringen väljer att starta om beredningen av vårdreformen genom att tillsätta en parlamentarisk kommitté eller arbetsgrupp är den väsentligaste funktionen att låta frågan mogna. Medan kommittén arbetar behöver de politiska partierna inte ha en klar åsikt och i bästa fall hinner regeringen och oppositionen göra upp om hur de vill ha det.

Om jag jämför min erfarenhet av reformberedning i Finland med den erfarenhet jag fått av det svenska utredningsväsendet, är det framför allt två praktiska omständigheter – tiden och sekretariatsuppbackningen – som gör att Sverige sticker ut på ett positivt sätt.

Kommunutredningen i Sverige fick drygt två år på sig att analysera vilka utmaningar kommunerna står inför i framtiden och lyfta fram möjliga lösningar på problemen. Hösten 2014 satt jag i en expertgrupp som fått ungefär samma uppdrag av kommunministern i Finland.

Vi hade drygt tre månader på oss att komma med en rapport.

Sekretariatet för den svenska kommunutredningen består av tre seniora tjänstemän som är lösgjorda från sina normala uppdrag för hela den tid utredningen pågår.

När jag varit medlem av motsvarande expertgrupper i Finland har jag känt stor sympati för de tjänstemän som blivit tilldelade sekreteraruppdraget som ett femtonde uppdrag ovanpå de fjorton de redan har.

Vissheten om att det finns tillräckligt med tid och att det finns ett sakkunnigt sekretariat som fångar upp synpunkterna har skapat ett lugn kring arbetet som jag sällan upplevt i motsvarande finländska sammanhang.

Kommittéer eller inte: Kanske det äntligen är dags att inse att det behövs både tillräckligt med tid och tillräckligt med expertkunnande för att bereda reformer med betydelse långt in i framtiden.