Kan SFP växa i mitten?

Ideologierna är döda! Ett i något skede populärt påstående, som så klart inte stämmer. Ta bara skattepolitiken där samma hormonstinna käpphästar frustar som förr på den klassiska höger–vänster-axeln. Undantag finns nog.

Som då förmögenhetskatten 2006 avskaffades under en socialdemokratisk finansminister. Eller då en samlingspartistiskt ledd regering 2012 höjde arvs- och kapitalskatterna.

Så går det i vår gränslösa koalitionskultur, där partier ofta får svälja beslut stick i stäv med de egna principerna. Pragmatism går då före ideologi. Men döda, det är ideologierna icke.

Samtidigt polariseras partikartan. Trängseln på ytterkanterna ökar och mittzonen ropar efter trovärdig liberalborgerlighet.

En zon där Svenska folkpartiet som landets enda uttalat liberala parti kan växa? Se där en av Anders Adlercreutz teser då han i juni valdes till ny SFP-ordförande.

I en HS-intervju sa han också – lätt matad av journalisten – att det ändå kan vara ”utmanande” att växa i nuvarande regeringsbas.

Utmaningarna hopar sig på axeln liberal–konservativ. I förra regeringen fanns de i ekonomin. Då titulerade oppositionen regeringen (med SFP) slösvänster. Nu sitter SFP i en kombo som oppositionen, de forna regeringskollegerna, ser som saxhöger. Aldrig är det bra.

Eller så är det bara det oundvikliga ödet för ett parti, som sedan 1906 inhyst hela färgskalan – bokstavligen adel, präster, borgare och bönder – plus diverse kulörer i varje skrå. Därför heter man folkparti. Därför har man suttit i nästan alla regeringskoalitioner. Därav mantrat om SFP:s kompass: inte gå högerut, inte vänsterut – utan framåt.

Men ökat understöd är inget man plockar ur ett Kinderägg. Det har visat sig vanskligt, oavsett regeringsbas, konjunkturer eller partiledning, att på allvar växa utanför primärväljargruppen. Så då nya SFP-basen nu vill ta bollkontroll på den liberala spelplanen är det lika klokt som utmanande.

Men har man inte försökt förr?

Jodå, rätt nyligen dessutom. SFP:s partidag i Tammerfors 2010 godkände ett Framtidsmanifest, först kallat ”Kasnäsmanifestet” efter udden på Kimitoön där startseminariet hölls. Ett försök till förnyelse av partiet, som jag då ledde (2006–12).

Idén var att inringa nischer – förutöver svenskan – där SFP trovärdigt kan sätta ner foten och få nya väljare, oavsett språk. Redan då fanns finskspråkiga som stödde SFP – tack vare eller trots språket – men åtminstone för liberalismens, frisinnets skull.

Idag, fjorton år senare, är de tio teserna i Framtidsmanifestet lika naturliga som odramatiska.

SFP skulle vara det starkt liberala, nordiskt och europeiskt förankrade partiet. Liberalismen är respekt för människan, individens fri- och rättigheter, jämställdhet, socialt och globalt ansvar. Ett kulturernas parti för lyckad integration. Företagarpartiet för entreprenörskap.

Som första parti i Finland med ett miljöpolitiskt program talade SFP 2010 om lokalt och globalt miljöansvar, förnyelsebar energi, ekologisk ekonomi, hållbar utveckling och innovationer. Levande landsbygd och skärgård, livskraftiga primärnäringar och fungerande samhällsservice står inte i motsats till behoven i stad och metropol.

Sedan slutknorren: ”Genom att vara steget före kan vi vara mera för och mindre emot. Med dessa teser kan SFP bli ett tioprocentsparti.”

Ojdå! Men bara ett manifest är ingen fribiljett till framgång. Det krävs mycket, såsom mod. Vi får aldrig veta hur det gått om det första, tuffare manifestutkastet vintern 2010 överlevt remissrundan på fältet. Det urvattnades efter medialt uppeggad flåskritik om att SFP höll på att sälja ut själ, framtid – och språk! Så när alla sus-och-dus–säkringar tagits in återstod en trevlig, men rätt timid text. Som godkändes.

Men visionen om tio procent finns rimligtvis kvar. Världen, Finland, Svenskfinland förändras. Så kanske behöver mittzonen på spelplanen nu mer än någonsin sin modiga, moderna libero?

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.