Kan jag ens moraliskt försvara att indirekt tvinga en annan människa (mitt barn, barnbarn eller med lite tur barnbarnsbarn) att uppleva den dystopiska framtid som hägrar vid horisonten?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Förra året släppte ett forskarlag vid Lunds universitet en rapport som lanserades under rubriken ”De fyra livsstilsvalen som är mest effektiva för att minska din klimatpåverkan”. Att äta en växtbaserad kost, undvika flygresor och leva utan bil tog sig föga förvånande högt upp på listan – men i jämförelse med det mest effektiva förslaget hamnade alla rejält på efterkälken. Högst upp på listan placerade sig det något okonventionella förslaget ”skaffa ett barn färre”. Enligt forskarna minskar detta det personliga utsläppet med omkring 58,6 koldioxidekvivalenter per år. Det motsvarar drygt 36 tur-och-retur-resor över Atlanten.
Jag ringde upp en av forskarna och skrev en artikel baserad på rapporten. Men när jag skickade texten till min redaktör fick jag beskedet att vi inte skulle publicera den. Jag minns inte hennes exakta ord, men det var något i stil med att ”uppmaningen” att inte få barn kändes för luddig och obekväm.
Under sommarens preludium till den stundande (eller ja, pågående) klimatkatastrofen har jag pratat mycket om barn tillsammans med mina vänner. I princip alla, inklusive jag själv, känner sig väldigt delade inför att få några. Å ena sidan framstår noll framkrystade barn som det mest rationella: varför ska vi som är socioekonomiskt priviligierade skyffla ut fler människor på en redan överbefolkad planet? Och kan jag ens moraliskt försvara att indirekt tvinga en annan människa (mitt barn, barnbarn eller med lite tur barnbarnsbarn) att uppleva den dystopiska framtid som hägrar vid horisonten?
Å andra sidan framstår ovanstående argument som krassa och cyniska. Att se ett barn växa upp återkommer väl tämligen regelbundet i diskussioner kring vad som ger livet mening. Annars hade det väl knappast funnits en efterfrågan på surrogatmoderskap eller provrörsbefruktning. Och vad finns det för poäng med att upprätthålla människan existens om vi inte ska få föröka oss? Visst finns det starka argument för att mänskligheten är enda ekologisk katastrof, och att vår självutplåning snarare ligger i naturens bästa intresse. Men ur ett egoistiskt perspektiv landar ändå frågan om barn i en existentiell återvändsgränd.
Nu talar jag givetvis utifrån en priviligierad position. Människor som lever under krig och förtryck har givetvis alltid tvingats reflektera över de här frågorna på ett annat sätt än den finländska medelklassen gjort under de senaste decennierna. Men när jag luftar de här frågorna för mina föräldrar eller äldre generationer märker jag att resonemanget känns främmande för dem.
Därför känner jag mig ibland rent utsagt avundsjuka på dem. Det är deras generationer som (medvetet eller omedvetet) drivit den globala uppvärmningen bortom räddning, men de kommer kanske inte ens leva för att uppleva dess mest ödesdigra konsekvenser. Visst tvingades även våra föräldrar att ställa sig etiska frågor när de planerade inför framtida barn, men då gällde det åtminstone inte hela planets överlevnad.
När jag bad min syster att korrekturläsa den här kolumnen påpekade hon, med all rätt, att jag slentrianmässigt utgått från ett väldigt individualistiskt perspektiv på klimatfrågan. Först då kom jag ihåg att det var precis detta som jag kritiserade i min opublicerade artikel. Att vi omgående borde sluta lägga allt krut på att prata om vilka insatser vi kan göra som individer. Och istället fokusera på hur vi kan organisera oss för att få till en lagstiftning som på en strukturell nivå kan skapa riktig förändring.
Axel Vikström
Skribenten är frilansjournalist bosatt i Malmö