"Ju äldre jag blivit, desto mer har jag vågat. Ju mer jag vågat, desto mer har jag fått uppleva."

Jag hör skräcken i min väninnas röst när hon utbrister att hon vid inkommande födelsedag ska fylla 62 år. Hon kan inte tro det! Och visst är det så, att det känns som att tiden går snabbare ju äldre man blir.

Vad det beror på vet jag inte… Kanske att en dag, en vecka, en månad och ett år utgör en mindre andel av vårat liv ju äldre vi blir. Om jag blir 100 år så är ett år endast 1% av mitt liv, medan när jag var fem år, var 1 år 20% av mitt dittills levda liv. Inte undra på att det kändes som en evighet att vänta på tomten på julafton när man var barn…

Min relation till åldrandet har sett olika ut i olika åldrar. När man var yngre vill man inget hellre än att bli äldre och vuxen. När man väl var där fick man kanske några barn, ett jobb och tiden bara rusade iväg – alla förpliktelser fyllde hela ens liv, och barnen var prio nummer ett.

När jag närmade mig 50 kände jag att jag nog inte var någon ungdom längre… Det var bara att acceptera. Rynkorna fanns där, likaså de gråa håren och det kändes som att allt på kroppen hängde ca 10 cm längre ner än vad det brukade. Ingen kräm i världen skulle få mig att se ut som 30 igen. Och ville jag ens det?

Idag är mina barn fullvuxna, jag har till och med fått barnbarn, och i juli i år fyllde jag 60. Jag är lycklig över att jag kommit så långt att jag kan känna mig glad över att få åldras. Jag har för länge sedan slutat jämföra mig med andra, för jag känner mitt värde, och jag vet att de inte sitter i hur jag ser ut. Det sitter i all den erfarenhet jag samlat på mig under de år jag har fått leva, och i de relationer jag byggt upp. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag vågat. Ju mer jag vågat, desto mer har jag fått uppleva.

Vid 60 känns det nu som att jag ska påbörja min tredje våg. Jag står på kanten av "mitt i livet" och ska nu bestämma hur jag vill att tredje akten ska se ut. Det är ett oskrivet ark, med färre måsten än de två första. Jag är ingen ungdom som ska bestämma vad jag ska bli är jag blir stor och jag behöver inte oroa mig för min karriär. Vilken lycka att ha få kommit helskinnad såhär långt!

Jag läste någonstans en gång att vi är som trädet med sina årsringar – vi bär med oss alla de åldrar vi har upplevt hittills, vi är alltså alla upplevda åldrar på en och samma gång. Det kan vara ett bra sätt att se på ålder de dagar man bara känner sig "gammal". För dig som ändå känner dig ängslig inför att åldras har jag skrivit ner en del fördelar du kommer kunna se fram emot i takt med att du åldras:

Man börjar inse att skönheten kommer inifrån, och har förhoppningsvis slutat jämföra sitt yttre med konstiga ideal, och är trygg i sig själv. Man har mer livserfarenhet, och har fattat fler beslut, vilket gör att man känner sig tryggare i det du bestämmer dig för. Alla de rynkor och ärr du har är livsmärken! Man har levt ända hit, det vore konstigt om inte det skulle synas.

Glädje och sorg, tårar och skratt lämnar spår, det är liv! Och sist men inte minst: Man slutar bry sig om vad andra tycker då man inser att livet helt enkelt är för kort för det!

Om allt det jag nämnt ovan inte hjälper, så är en sak i alla fall säker: Oavsett vad man tycker om att åldras, så är åldrandet inte så illa om man tänker på alternativet.

Marie Backman-Thors