Jag jobbar i mitt anletes svett, och dricker litervis med vatten. Inte ens ett glas vin vill man dricka på kvällen efter välförrättat värv i den här värmen.

En månad har jag nu hunnit tillbringa i residenset i den lilla franska byn Grez där Skagenmålarna, August Strindberg och Carl och Karin Larsson kreerat alster före mig. Visst känns det lite speciellt att Larssons bott i samma lägenhet som jag och stått och målat i samma ateljé där jag nu skriver med svetten lackande, inte för att jag har bråttom men för att temperaturen håller sig stadigt kring 30 grader, dag som natt.

Jag, som är paniskt rädd att få fåglar inomhus, kan inte hålla de stora fönstren öppna och vill inte ha ohyra in till natten. Så jag jobbar i mitt anletes svett, och dricker litervis med vatten. Inte ens ett glas vin vill man dricka på kvällen efter välförrättat värv i den här värmen.

Redan under flygresan ner funderar vi på hur många uttryck som finns med ”fransk” förled, Och under mina franska dagar har jag fortsatt fundera på hur man ofta associerar det franska med något lite farligt, ofta mycket angenämt.

Jag trivs oerhört med den artiga omgivningen, alla hälsar och småpojkar säger ”bon jour!” då vi möts på gatan. Damen som rastar sin svarta katt (som går i egen takt) ropar ”bon soir!” upp till min balkong (katten bryr sig inte nämnvärt, den är lite franskt blasé). Madame-epitetet känns främmande men jag inser ju att jag inte kan kallas mademoiselle längre. Bageriägaren Benoît började med att visa summan på uppköpen men nu står han förtjust och frågar hur jag mår, om allt är bra och vad får det lov att vara idag, på franska. Restaurangägaren visste genast andra gången vi besökte hans etablissemang att mannen vill ha öl och damen rosé. Och är märkbart nöjd över att vi talar franska.

Jag tänker på franska pastiller, de var mitt favoritgodis för bio då vi gick och se filmer på Par-Kino och ägarna, tvillingbröderna (vi förstod inte hur tvillingar kunde bli så där gamla och fortsätta se helt lika ut) sålde biljetter och popcorn åt oss. Jag kan ännu minnas de olika dofterna först i entrén och sedan inne i salen med de sammetsklädda stolarna som var lite för höga för en liten en. Senare kom ord som franska kyssar, tungkyssar som verkligen var något dekadent och lite farligt. Men de kom senare. Mycket senare.

Franska visiter är visst korta möten i otrohetssyfte och sådana har jag inte sysslat med men visst låter de… spännande. Mannen anser att hans besök hos mig i höst är just det och det kan jag väl hålla med om. Redan att få åka och möta honom till flygplatsen i Paris känns förväntansfullt och då har vi ju varit ifrån varandra under flera veckor.

Jag minns att äldre generationen talade om franska örhängen under min barndom och då menade de franska schlagers och chansons. Först såg jag framför mig tjusiga långa örhängen som endast ja, en viss typ av kvinnor använde men sen förklarades sambandet för mig. Jag var väl inte så begeistrad, Yves Montand, Serge Gainsbourg, Nina Simone och Edith Piaf var inte vad jag som barn tyckte var det mest häftiga men idag kan jag tycka att de inte är helt fel. Och det finns en hel del modern fransk musik som jag gillar.

På franska nationaldagen i juli då hela byn (1400 invånare + residensets (just då) 4 invånare och några utländska turister) deltog i firandet spelades det gamla engelskspråkiga hits då vi dansade på gatan och skojade om att det nog kommer att spelas Macarena och tja, fel hade vi inte (fransmän i alla åldrar verkar väldigt förtjusta i att dansa just Macarena, Gangnam Style, Ketschup Song, och allt vad de heter). Vi, utlänningarna, hade gärna lyssnat på franska låtar, nya eller gamla, men ja, det här var fransmännens fest så vi tog vad vi fick. Och dansade oss igenom den tropiskt varma natten i härlig stämning.

Franska potatisar. Ingen fransman skulle någonsin erkänna att de känner till uttrycket. Det är engelsmännen som myntat det. Och hämtat frityren med sig till sitt land. Här heter de fritti och är väl de facto ett belgiskt påfund (i Bryssel fick vi för några år sedan fritti med precis alla rätter (vad har musslor och franskisar gemensamt?) och vi åt dem inte på många månader hemma i Finland, ingendera av oss hade trott att vi skulle bli så trötta (läs: mätta) på dem.

Vid residenset har vi talat om hur olika service vi får om vi talar franska, försöker tala franska eller helt går in för engelskan. Det är inte svårt att räkna ut att de som genast börjar på engelska får den sämsta servicen medan jag känner att jag blivit hela byns (bageriets, restaurangens, postens, apotekets och snabbköpets) älskling, frissan har jag ännu inte vågat mig till.

Servicen i byn är minimal men helt tillräcklig för att existera, någon skojade om att det är residensets invånare som håller byns affärer levande, lokalbefolkningen är ju bilburen och kan ta sig till grannbyarna och större marketar för att handla. Men vi på residenset är nyfikna och aktiva, vi cyklar och tar bussen till närområdena och upplever den franska ambiancen (sen ska man kanske vara finländskt galen eller full av finsk sisu för att cykla till grannbyn i 30 graders värme som vi gjorde under vår andra dag).

Sen dag ett har det faktiskt varit runt 30 grader i skuggan här, även i mitt arbetsrum. Det ställer vissa krav på arbetsmoralen men där har jag inte haft några problem. Man får bara vända på dygnet lite, stiga upp tidigt och ta sig ett svalkande dopp i kanalen (nej, den är inte ens en flod men fyller sitt syfte), jobba effektivt några timmar, ta siesta som lokalbefolkningen, sköta ärenden då affärerna öppnar igen och sedan jobba kväll eller natt.

Franska nätter, vet ni, de kan vara nog så inspirerande.

Ann-Helen Berg

Frilansskribent, bor i Åbo och Borgå, för tillfället Svenska Kulturfondens residensstipendiat i franska Grez-sur-Loing.