"Jag förvånas över kristna som självsäkert propagerar för självklara svar på komplexa frågor"

Föreställ dig att din uppfattning om livet, dess mening och syfte och livets alla beståndsdelar är som ett hus.

Du har byggt på ditt hus hela ditt liv. När du var barn hjälpte dig dina föräldrar och andra vuxna att bygga stommen.

När du blev vuxen tog du själv över byggandet. Idag står du där med ditt hus. Det är ditt och det är unikt. Ingen har byggt exakt likadant.

Jag tror att vi alla är kallade till att, med jämna mellanrum, granska vårt bygge. Håller det? Är det snyggt? Motsvarar det mina behov?

Att granska sitt livsbygge är obekvämt. Vad gör man om man plötsligt märker att det är ett stort hål i taket eller att den ena väggen lutar så farligt att den snart kommer att ramla omkull. Det skapar kognitiv dissonans inom en, och få mentala tillstånd är lika obekväma.

När Jesus dog rämnade förlåten i templet uppifrån och ner. Mänskliga konstruktioner rasade för att aldrig bli desamma igen. Den som vill vandra i hans spår får slå in på en smal väg som få vill trafikera.

Vandrare på den vägen förutsätts, i likhet med honom som först trampade på den, att röra vid de kroppar ingen annan vill röra vid, att ge åt de fattiga och att i vrede välta penningväxlarnas bord.

Tillvaron fylls av kognitiv dissonans i polemik mot rådande praxis.

Jag förvånas över kristna som självsäkert propagerar för självklara svar på komplexa frågor. Min erfarenhet är att alla mina färdigformulerade svar bleknar ju mera jag umgås med den Högste.

Om jag väljer att öppna dörren för den Jesus som står och bultar på porten till mitt livshus kommer han att börja en renoveringsprocess. Mina väggar kommer att rivas ner och byggas om och mina bekvämaste soffor kommer att hivas ut.

Snart kommer jag inte ens att känna igen det liv jag byggde. Huset kommer att vara förvandlat. Sådant jag höll som absolut sant om livets beskaffenhet och om Guds väsen och egenskaper kommer att ha visat sig vara bristfälligt eller fel. Han är nämligen alltid större än mina tankar om honom.

Om den processen går bra kommer jag att finna att mitt hus är mindre än när jag släppte in honom. Men det är stadigare och mera hemtrevligt. Och det håller att byggas ut på sätt jag aldrig kunnat förutse.

Jag blir kanske klokare men vill kommunicera insikterna med större ödmjukhet. Ju mera han lär mig desto mera inser jag hur lite om honom och hans smala väg jag egentligen vet.

Det enda jag är säker på är att han kommer att överraska mig igen.

Frank Berger

Teolog och frilansande musiker