Jag baxar undan balalajka-orkestern och säger tack!

En dag måste man göra det. Skriva dödsannonsen efter en nära person som kommit till resans slut. Det är en kort text men den kräver energi. Först är det namnet på huvudpersonen som ska bli rätt, liksom datumen, ett för entré och ett för sorti. De efterlämnade ska sorteras i rätt ordning, till slut en vers som markerar stämningen.

Den kan vara av Claes Andersson, i dödsannonslyriken har Topelius fått ge plats för Andersson. Söndagen den 28 juli hade två av annonserna efter avlidna i huvudstadstidningen några rader av Andersson för att gestalta minnet och saknaden.

Då hade det gått bara några dagar sen vi träffades av dödsbudet. Författaren, jazzpianisten, psykiatern, ministern, Vänsterförbundets ordförande och mycket mer, Claes Andersson, är inte längre bland oss.

I en människas liv finns andra kopplingar än de som syns utåt, i regel är de mer avgörande. De tillhör familj och vänner, de som ska författa annons och nekrolog. Men när det gäller en poet som många kan citera, och många, många som inte just sagt något, haft nytta och stöd och uppmuntran av och därtill skrattat befriat till, kommer budet oberoende av omständigheterna som en överraskning.

Det finns ett stråk av förlägenhet i saknaden efter den man trodde – nästan krävde – att alltid skulle vara där.

Det är barnsligt att tänka så, men vår inställning till liv och död är ofta barnslig. När jag var barn tänkte jag mycket på döden. Att den skulle vara ett permanent upphörande var så overkligt att Jesu uppståndelse inte alls låg utanför det som gick att tänka sig som normalt.

Jag tänkte också på min egen död – mest som ett utspel mot mina föräldrar eller andra, när jag tyckte att de begränsade min frihet. Att jag inte skulle kunna komma tillbaka och triumferande bevittna deras sorg, det ingick inte i min fantasi.

Claes Anderssons dikter pepprar sönder våra fantasier utan att förhåna eller förklena oss som barnsliga fantaster. Metoden är ett konfronterande, det sker på alla plan, det samhälleliga och det individuella. Och på drömmens plan.

Jag tänker att det är ett sätt att komma åt och kräva frihet, frihet som solidaritet och rättvisa, frihet som kärlek, frihet som intellektuell rörlighet och inlevelseförmåga och fantasi och dröm om något bättre. Generöst sätter han in sig själv som den som konfronterar. Det är skonsamt mot oss.

Jag drömde en dröm jag ännu livligt minns där Claes Andersson – eller snarare ”Claes Andersson” – gav mig en födelsedagspresent som visade sig vara en docka som var identisk med en jag hade som barn. Det stela dockansiktet var vackert och lite skrämmande, ett slags påminnelse.

Jag skulle gå fram och tacka honom, han stod just då på en stor scen och avslutade ett föredrag. Men precis då jag var framme vällde en stor balalajkaorkester in på scenen och mitt initiativ gick upp i rök.

Hur mina nattdrömmar är kopplade till finländsk förstarangspoesi kan man möjligen diskutera, men inte här. Bildspråket kan i alla fall få bli en bro. Så i dag baxar jag undan den högljudda balalajkaorkestern och säger: Tack för all dikt, Claes Andersson! Den lever! Den leve!

Och i varje litet filialbibliotek som länge ska leva kvar i Finland kommer dikten att leva vidare. Kanske står nittiotalssamlingen ”En lycklig mänska” av Claes Andersson ledig till utlåning på någon hylla just i dag. I den finns en hel del sommar, sommaren är ett återkommande motiv.

Sommar betyder aldrig idyll hos Andersson. Men värme. Och en fortsatt uppmärksamhet, alla sinnens uppmärksamhet.

Dikten på sidan femtiofyra slutar: ”Dikten älskar jag för att den påstår ingenting/ och därför säger allt./ Svaret på alla frågor värda att ställas är/ ja.”

Signaturen ACS återkommer varje onsdag.