Jag är riktigt dålig på att vara finsk
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hon var långt ifrån ensam. I den lilla skärgårdsstaden Oxelösund tio mil söder om Stockholm expanderade järnverket och arbetskraftsinvandringen från Finland tog fart. Kommunen växte från 5 000 invånare till 15 000 på drygt 15 år. Numera är 15 procent av invånarna finländare eller finskättlingar. Många av dem som flyttade hit för att arbeta som unga börjar bli gamla och glömmer bort den svenska som de har lärt sig. Numera finns ett finskspråkigt hemtjänstteam för att på rätt sätt kunna bemöta dem som var med och byggde upp staden.
När jag föddes var mamma sedan länge etablerad. Talade svenska utan finsk brytning och pratade aldrig finska med oss barn. Jag fick frågan om jag ville gå på hemspråksundervisning, men den lillgamla åttaåringen tänkte lite snusförnuftigt att det var bättre att lära sig ett större språk, som engelska eller tyska. Vistelserna i Finland begränsade sig till några kortare helgturer. Bollhav och godisinköp på Finlandsbåten och besök hos ”äiti” på ålderdomshemmet. Men det var längesedan. Efter lite funderande inser jag att jag inte varit i Finland, utom på Åland, sedan 1990-talet.
Min finska mamma lärde mig läsa och skriva på svenska när skolan inte klarade av det. Så bra att jag till slut kunde börja livnära mig som skrivande journalist. Och det var just till journalister som annonsen om ett språkbadsstipendium från Svenska kulturfonden (som dock visade sig vara en finsk kulturfond) riktade sig.
För att göra en lång historia lite kortare – det är därför som ni kommer att kunna läsa mina artiklar, med en något annan språkmelodi, i Åbo Underättelser under en månad framöver. Förhoppningsvis kan jag bidra med några nya infallsvinklar och samtidigt ta med influenser hem till Södermanlands nyheter i Nyköping där jag vanligtvis arbetar.
Men framförallt tänker jag bli lite mer finsk. Jag är som sagt riktigt dålig på det, men förhoppningsvis kan det bli ändring.
Peter Alexis
nyheter@aumedia.fi