Jädrans finlandssvensk

Jag kommer från en fullständigt tvåspråkig familj. Vårt hemspråk har alltid varit svenska, skolgången och utbildningen har jag skött på svenska eller utomlands. Min pappa som kom från en helfinsk familj talar en svenska som gör att folk som inte vet hans bakgrund, inte kan säga om han har svenska eller finska som modersmål.

Med släkten har jag vissa som jag talar svenska med, andra finska. Min mormor, helsvensk från skärgården och min farmor, bördig från Raumohållet, talade sina modersmål och båda förstod varandra men tröskeln att tala den andras modersmål var hög, ändå kunde de kommunicera. Jag är uppväxt med att två språk kan leva i samexistens utan några större problem. Många gånger tycker jag att jag har ett betydligt rikare liv än många av mina enspråkiga vänner.

Nu har jag en finskspråkig man som är väldigt positiv till svenskan, liksom hela hans familj, och han talar gärna och ofta, vill lära sig mera och frågar ivrigt om han inte vet. Så gör även min massör och min frissa och båda är finskspråkiga. I dag känns det som att det största problemet gällande svenskan är svenskspråkiga som inte låter finskspråkiga träna sin svenska (och föräldrar som är för lata för att lära sitt barn sitt modersmål då de lever i en tvåspråkig familj).

Så kom jag till Hôtel Chevillon i Grez. Jag såg fram emot en fransk miljö där jag skulle få friska upp mina slumrande språkfärdigheter och en internationell dito i residenset med svenska, skotska och finska stipendiater och gäster.

Det har jag fått också, jag har trivts och mött folk jag aldrig skulle träffa annars, jag har fått diskutera ämnen som intresserar och fått nya perspektiv. Men ett perspektiv hade jag kunnat vara utan.

Jävla finlandssvensk. Nej, det har förvisso inte uttalats högt men ända från början har en av mina landsmän i förtäckta ordalag visat vad hen tycker om att jag har den finaste lägenheten (tack Svenska Kulturfonden!), kan tala obehindrat med alla (jag använder fyra språk varje dag och jag gör det gärna) och verkar ha den största drajven att få mitt arbete gjort och göra det bra.

De flesta av oss är ju väldigt professionella och har kommit hit för att arbeta relativt ostört och få våra projekt klara, kanske till och med fundera på nästa. Men det finns förvisso sådana som kommer för att semestra, festa loss och bakfulla få något litet gjort. Kanske. Till all tur är dessa få.

Visst, vi gillar att sitta och diskutera på kvällarna eller eftermiddagarna, vi har ju alla olika rytmer att jobba. Men det är inte fest varje dag, om man inte bortser från att så gott som alla njuter av sin tillvaro här, som känns lyxig bara för att stämningen och platsen är så inspirerande. Då det blir dags för avsked har vi knytkalas där alla bidrar, med mat och vin.

Alla utom en. Hen har druckit mycket ända sen jag kom och ju mer hen dricker desto försmädligare blir pikarna. Jag försöker ta dem för vad de är, fyllesnack av en inte särdeles bildad person med, synbarligen, många mindervärdeskomplex. Jag inser hur förskonad jag varit från dylika påhopp hemma och att jag alltid kunnat tala mitt modersmål utan att behöva höra glåpord. Eller så ”hör” jag dem bara inte.

Men nu hörs de, högt och ljudligt. Inför svenskar och skottar skryter hen med att ingen i Finland längre lär sig svenska i skolan, jag blir paff, protesterar knappt. Efteråt frågar de andra om det faktiskt är så och jag kan säga att det inte stämmer, jag har till exempel en svägerska som är yngre än denna finne och hon talar svenska bra och gärna. Med fel attityd lär man sig ingenting. Finnen är som sagt mycket högljudd och påstridig då hen druckit, vilket är alldeles för ofta. För många med problem blir en fransk vardag, där öl och vin endast kostar en bråkdel av vad de gör hemma och tillgängligheten är 8–21 måndag–söndag, att frestelsen blir för stor. Finnen i den här berättelsen mer eller mindre skröt med hur lite hen fått till stånd under sina första 6 veckor, hen hade bara festat.

Vi har ju inga arbetstider men de flesta jobbar faktiskt fler veckotimmar än de som har ett ”vanligt” arbete 9–5 måndag till fredag, vi har ju i princip heller aldrig ledigt. Efter att jag kom till residenset, och fick beröm för min arbetsdisciplin, började hen se sur ut och tyckte att hen mer eller mindre ”tvingades” till att också börja jobba. Vem bryr sig, tänkte jag, det är ditt liv, sup bort det om du vill men låt bli att skylla på någon annan. Att inte ta ansvar är väl ett av de vanligaste kännetecknen hos personer med alkoholproblem. Då hens partner (försäljare på Alko) anlände var de fulla eller bakfulla i tre veckor och vi fick alla följa med ruset, och raset.

Bristande språkkunskaper är också ett problem då man söker sig till ett internationellt residens. Det har varit genant att tillsammans med sex andra svensktalande tvingats tala engelska för att en person med attitydproblem inte vill tala sitt eget lands andra nationalspråk, istället klankar hen ner på alla andra. Och hens engelska är ingen höjdare den heller, och med höjd promillenivå blir den naturligt nog bara sämre. Pinsamt var ordet.

Spårat ur har den här landsmannen definitivt gjort och hen har i mångas ögon gjort sig till åtlöje. Skammen får hen stå med själv. Residensets liv är väldigt tätt inpå och det finns inte rum för dylika fridsstörare, vi som vill jobba har inte tid med onödiga gräl och fylleutbrott. Och vi ska definitivt inte behöva vara rädda för att någon i fyllan beter sig skrämmande och aggressivt.

Det finns lyckligtvis många finskspråkiga som vill tala svenska och gör det bra, som inte (fortfarande!) är bittra över svensk ockupation för hundratals år sedan, inte har komplex inför rikssvenskar (och inte kan låta bli att lufta dem i svenska sällskap) och som tycker att finlandssvenskar är trevliga och att deras kultur och språk berikar och kompletterar det finska. Jag väljer att umgås med sådana, smarta finnar, även i fortsättningen.