Isfisken och en helt oväntad upptäckt

För ganska länge sedan deltog jag i en doktorandkurs som ordnades vid universitetet i St. Andrews i Skottland. Kursen handlade om marin biodiversitet. Ett par fina kontakter knöts då och det har varit roligt att under åren som gått följa arbetet som deltagarna - nu etablerade forskare - gör som marinekologer, och klimatforskare runtom i Europa. En av deltagarna har kommit att ansvara för undervattensfotografering vid djuphavsexpeditioner.

För några dagar sedan publicerade just den här personen tillsammans med kolleger en fascinerande upptäckt från en expedition till Antarktis. Forskarna befann sig på ett forskningsfartyg i Weddellhavet och hade riggat upp provtagningsutrustning med bland annat en kamera de drog efter fartyget. Med apparaturen samlade de in basdata och tog videoklipp samt bilder av havsbottnen när de plötsligt stötte på någonting märkligt. De hade kommit till en koloni av isfiskar och deras bon. Den här typen av kolonier har nog påträffats tidigare, men de har varit ganska små. I stället för den vanliga havsbottnen forskarna förväntade sig se, seglade bo efter bo förbi på skärmen. I mer än fyra timmar tittade de på rader av bon som aldrig verkade ta slut. Forskarna hade upptäckt världens största lekområde för fisk! De följande fyra dagarna tillbringades med att kartlägga och studera kolonin.

Isfiskar hör till gruppen abborrartade fiskar och förekommer huvudsakligen i Antarktis. Jonah’s isfisk beskrevs för vetenskapen år 1947 av den svenske zoologen Orvar Nybelin. Isfisk lever på havsbottnen och liknar lite simpor. Men de är verkligen märkliga fiskar. De kan bli upp till 60 cm långa och har varken simblåsa, fjäll på kroppen eller hemoglobin i blodet. Isfisken bygger bon som är vackert skålformade, helt runda med en diameter på ca 75cm och ett djup på ca 15cm. På bottnen av boet läggs mellan 1500 och 2000 ägg på en grusbädd. I boet finns också en fullvuxen fisk som tar hand om äggen.

En av de stora frågorna gällande isfiskens ekologi under de senaste 25 åren har gällt var fisken förökar sig. Vi vet alltså nu att i Weddellhavet, så långt ner som på 400-500 meters djup, ligger en koloni som sträcker sig över 240 kvadratkilometer. Den är med andra ord lika stor som hela Åbo! Kolonin uppskattas bestå av 60 miljoner bon. Och många andra frågor har dykt upp i stället. Vad händer när äggen kläcks? Fiskens täta förekomst påverkar säkert andra arter också. Till exempel Weddellsälen kunde tänkas använda sig av kolonin lite som ett skafferi. Är den stora sälpopulationen i området ett resultat av fiskens förekomst? Vilka andra arter – både bytesdjur och predatorer - påverkas av fisken?

Det här specifika området i Weddellhavet verkar vara extra lämpligt som lekområde tack vare inflöde av lite varmare vatten. Det är klart att för den här fiskarten är området livsviktigt, och det är sannolikt att många andra arter också gynnas av miljöförhållandena. Möjligheten att skapa ett marint skyddsområde i Weddellhavet har diskuterats redan länge, och kanske upptäckten bidrar till att ett beslut snart fattas i frågan?

Det brukar sägas att vi vet mer om månens yta än vi vet om djuphavet på vår egen planet och detta trots att havet och havsbottnen utgör det största habitatet på jorden. Det är både spännande och inspirerande att det finns mycket outforskat i havet och att det ännu finns väldigt stora, och också helt oväntade, upptäckter att göra. Och det är en tanke som gläder mig så här i början på det nya året!