Intryck och uttryck – om kommunikation som verkligen känns

Varför landar vissa ord mjukt men stannar för evigt, medan andra faller hårt och splittras?

Vad är det som får en röst att nå längre än dess eko och dröja sig kvar i minnet?

Vi hör ord varje dag.

Vi läser meningar, lyssnar till röster, scrollar genom flöden fyllda av budskap.

Ändå är det så lite som stannar kvar. De flesta uttryck flyter förbi, som brus i bakgrunden.

Men så finns de där sällsynta ögonblicken. När någon säger något som stannar i oss. När vi inte bara hör – vi känner.

Kanske handlar det inte om att säga saker rätt – utan om att säga rätt saker. Sådant som känns.

Vad är det som gör att vissa ord fastnar? Att vissa uttryck bär på något mer än sina meningar?

Vi pratar ofta om kommunikation som om det handlade om att få fram ett budskap. Att uttrycka något på rätt sätt.

Men kanske handlar det inte om att säga saker rätt – utan om att säga rätt saker. Sådant som känns.

I ett samhälle där snabba poänger och korta intryck dominerar, är det lätt att glömma bort kraften i det som får ta tid.

Det handlar inte bara om vad vi säger – utan om vad vi vågar låta vara osagt.

För det som verkligen når fram kräver något annat.

Det kräver att vi vågar visa mer än det polerade. Att vi vågar uttrycka oss på ett sätt som blottar något verkligt. Sårbarhet. Tvivlet bakom det självsäkra. Tystnaden mellan orden.

Men det handlar inte bara om vad vi säger – utan om vad vi vågar låta vara osagt.

Det vi inte säger bär ibland tyngden av det viktigaste.

Hur ofta låter vi tystnaden tala? Vågar vi stå kvar när samtalet stannar upp?

Eller fyller vi genast tomrummet med ord, kanske för att vi tror att tystnaden är ett tecken på osäkerhet?

I själva verket finns det kraft i pausen. I det där ögonblicket innan svaret ges, när allt fortfarande är möjligt.

Jag minns ett tillfälle när en studerande plötsligt stannade upp mitt i ett muntligt framförande. Orden stockade sig, blicken vek undan.

Ett ögonblick av tystnad som kändes längre än det var. Rummet höll andan. Men det som sedan sades – med darr på rösten – var det som alla i rummet mindes.

Inte för att det var perfekt. Utan för att det var äkta.

Det är lätt att tro att de starkaste intrycken skapas av självsäkerhet.

Att vi behöver låta övertygande, se trygga ut och ge intryck av kontroll. Men de intryck som verkligen dröjer sig kvar är sällan de mest slipade.

De är de som bär på något sant.

Något som skaver, som darrar, som får oss att stanna upp.

Kanske är det därför de flesta samtal stannar på ytan. För att vi är rädda för vad som döljer sig i det oklara.

Vi vill gärna tro att kommunikation handlar om att leverera svar. Men det handlar lika mycket om att våga ställa de frågor som inte har några enkla lösningar.

Det är skillnad på att bli hörd och att nå fram.

Den som blir hörd kan tala högt, övertygande och tydligt.

Ibland är det svåraste inte att tala – utan att tala sant.

Men den som når fram talar med något mer. Ett uttryck som går bortom orden. Det kan ligga i tonfallet. I modet att säga det svåra. I ärligheten som gör att lyssnaren slutar tänka på sitt eget svar och bara är där.

Jag tänker ofta på det: Hur sällan vi egentligen lyssnar. Inte bara på andra, utan på oss själva. Hur lätt det är att fylla tystnaden med självklarheter och välbekanta fraser.

Hur sällan vi stannar upp och frågar: Vad vill jag egentligen säga?

För ibland är det svåraste inte att tala – utan att tala sant.

Kommunikation som känns kräver mod. Modet att uttrycka det som är sant, även när det inte är bekvämt.

Modet att stå kvar i tystnaden efter att det är sagt. För det som betyder något behöver ibland rummet att eka i innan det landar.

Och kanske är det just där – i rummet mellan intryck och uttryck – som de viktigaste samtalen börjar.

Här kan du läsa fler kolumner av Maria Wetterstein.