Inte fotbolls-VM eller Harry och Meghan – ett möte med livsavgörande beslut för dig, mig och vår planet har gått många förbi

Medan många av oss de senaste dagarna varit upptagna av fotbolls-VM eller Netflix toppnoterade dokumentärserie – ”Harry och Meghan”, vågar jag påstå att det som sker i Montreal i Kanada dessa dagar tyvärr gått flera av oss förbi, eller möjligen noterats i förbifarten i något flöde.

Detta vittnar dels mediernas svaga övervakning i temat om, dels de icke-trendande sociala media hashtaggarna om mötet, och dels konversationerna runt glöggbjudningar, julfest- och middagsbord som behandlar andra saker än FN:s konferens om biologisk mångfald, eller biodiversitet.

Men än hinner du ta del av händelserna. När detta går till tryck väntar den sista och avgörande dagen för konferensen, och därefter diverse efterspel och diskussioner.

Vad är det alltså frågan om – vad är detta ”COP-15”, och hölls inte ”COP-27” just?

När det gäller utvecklingen och ratificerandet av FNs olika avtal och ramverk om klimatet och den biologiska mångfalden sker detta vid så kallade COP möten (på engelska: Conference of the parties). Det vill säga mer eller mindre regelbundna toppmöten där alla de parter som skrivit under de internationella konventionerna, cirka 200 stycken såväl stater som andra intressenter så som EU kommissionen, möts.

Arbetet och därmed mötena, fick sin start genom FNs stora konferens i Rio 1992, varefter Klimatkonventionen, med senare tillhörande avtal såsom Kyotoprotokollet och Parisavtalet, och Konventionen om biologisk mångfald, med Cartagenaprotokollet om biosäkerhet och Nagoyaprotokollet med Aichi-delmålen, undertecknades.

I år möts parterna till möten gällande båda konventionerna. För en dryg månad sedan hölls det 27:e COP mötet för klimatet i Sharm el-Sheikh i Egypten, och nu, den 7--19 december hålls den 15:e partskonferensen för FN:s konvention om biologisk mångfald.

COP-15 är ett synnerligen viktigt möte, framförallt efter besvikelsen kring COP-27, där de mål som föreslagits för att stävja klimatkrisen, som ju är sammankopplad med biodiversitetskrisen, inte ratificerades.

Vi har dessutom inte lyckats uppnå Aichi-delmålen för att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden som satts upp för år 2020. Förväntningarna är även stora i och med att detta möte ska förhandla fram en ny strategi, eller det så kallade post-2020 ramverket med 22 mål, för att stävja förlusten av den biologiska mångfalden fram till år 2030, och vända utvecklingen mot återhämtning med sikte på 2050.

Det är framförallt fyra övergripande frågor eller mål som man skall enas om: i) skyddet av den biologiska mångfalden eller biodiversiteten och förbättring av arternas och livsmiljöernas tillstånd på land, i sjöar och i hav, ii) främjandet av hållbar användning av biodiversiteten, iii) jämlik och rättvis fördelning av den nytta som användningen av genetiska resurser ger, samt iv) snabbare genomförandet av konventionens åtgärder, tex. genom finansiering och integrering av biologisk mångfald i politiken och samhället.

Var står vi då i förhandlingarna? Det fanns ett hopp om att förhandla fram ett lika avgörande dokument som Parisavtalet är för klimatet. Ett första utkast till ramverket presenterades i juli, men det antogs inte av mötet rakt av, utan igår presenterade ordförande ett nytt förslag som i skrivande stunds utvärderas av parterna.

Varför är det som bestäms på COP-15 viktigt för dig och mig? Det står fullständigt klart att den värld, inklusive den natur och det liv som vi känner det, förändras, och det oerhört mycket och snabbt, om vi inte lyckas vända trenden med förlusten av och påverkan på biodiversiteten.

Mångfalden av arter och livsmiljöer är grunden till vår mat, vårt skydd mot klimatförändringarna och vår källa till välmående. Det som jag dock tycker är intressant och motiverande är det fokus som i.o.m. COP-15 nu riktas mot betydelsen av och rollen för företag, fonder, politiker och samhället i stort för att uppnå åtgärderna.

Det betyder sannolikt, och förhoppningsvis, att arbetet med biodiversitetskrisen får en mer lokal och regional förankring i framtiden och kan inkluderas mer holistiskt i allt vårt arbete och allas våra liv.

Här kan du läsa fler kolumner av Anna Törnroos-Remes.