Inte alla pappor vill träffa sina barn
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Svar på insändaren "Barnen har rätt till sin pappa!" (ÅU 25.5): Du har helt rätt Kyösti – det svider i hjärtat då barn och förälder inte får träffa varandra trots att de vill. Men, något lyckligt finns i det dock: viljan att träffa sitt barn. Barnen vet att pappa vill träffa dem.
Tyvärr finns det pappor som inte vill träffa sitt barn efter en skilsmässa, som inte ens hälsar på sitt lilla barn då de är i samma utrymme, som inte svarar på meddelanden som barnet skickar, som inte kommer då barnet begärt honom komma, som aldrig hör av sig.
Det lilla oskyldiga barnet som inte gjort någonting fel får lida.
Inte nog med att det finns pappor som fungerar så här, utan de manipulerar även sin omgivning och gör sig till offret i det hela. "Mamman förbjuder mig att träffa mitt barn", "Mamman pratar skit om mig till barnet", "Socialen tror på mammans skitsnack. Alla är emot mig. Jag har ingen chans" och listan fortsätter.
Ett offer är det sista vissa pappor är. Pappor som dessutom missbrukar. Pappor som hotar, trakasserar mammorna till barnet. Mammor som aldrig har förbjudit pappan att träffa sitt barn. Som upprepade gånger har försökt få pappan att visa ett intresse för barnet, träffa barnet ens någon gång, utan resultat.
Nu berättar jag hurdan verklighet många lever i, tur nog inte nära på alla, men ändå för många.
Min önskan är att alla föräldrar skulle vilja träffa sina barn, att inget barn skulle behöva känna sig övergiven av sin egen pappa eller mamma. Att föräldrar skulle kunna sätta sina konflikter åt sidan så pass mycket att barnets bästa får stå i centrum, inte att hatet gentemot den andra föräldern tar över så att barnet blir lidande och måste ta straffet.
Undantagsvis publiceras insändaren anonymt