INSÄNDARE: Svenskan trängs undan i Åbolands skärgård
”Jag talar verkligen ingen svenska”, säger Tarjoustalos affärsbiträde till en kund i Pargas. Tonfallet är bryskt och tillrättavisande. Typ håll ditt modersmål för dig själv, men truga det inte på mig.
Det har inte slagit den aningslöse expediten att i genomsnitt sex av tio kunder, som betalar hans lön, har svenska som modersmål i den kommun där han jobbar.
”Hjälp mig någon. Jag kan ingen svenska”, utropar ett annat kassabiträde då språkförbistringen slår till på Sale i Nagu. Den unga, enspråkigt finska tjejen jobbar i mataffären i en bygd där den överväldigande majoriteten av befolkningen lystrar till svenska. Likväl anser hennes arbetsgivare att man inte behöver bry sig om språkkunskaper då man rekryterar personal till Nagu.
Då arkitektkollektivet Uusi kaupunki presenterade sina visioner om förnyelsen av den fysiska miljön på Kyrkbacken i Nagu i fjol gick presskonferensen till övervägande del på finska. Arkitekterna stoltserade med sitt gräsrotsarbete och lät förstå att de har förankrat sina idéer bland ortsbefolkningen. Det har jag svårt att tro eftersom de flesta av arkitektkollektivets unga förmågor inte förstod ett smack av publikens svenskspråkiga frågor.
En av Studio Puistos tvåspråkiga arkitekter agerade tolk och sammanfattade den tondöva attityden. ”Jag håller min presentation på finska så går det snabbare”, sade hon och gick på som en kulspruta. Hon ansåg tydligen att hon höll en presentation för sina kolleger och inte för de ortsbor som var närvarande.
Samma bisarra utgångsläge gäller på många håll i Korpo, Houtskär och Iniö. Då jag besökte Forststyrelsens kontor i Korpoström fick jag rådet att slå om till finska ifall jag ville ha betjäning. Språklagens bestämmelser har förvandlats till döda bokstäver också i kommuner med svenska som majoritetsspråk.
Svenskan trängs undan på alla fronter i Åbolands skärgård. Ibland syns den språkpolitiska markeringen i skyltningen.
På Själö har Åbo universitet och föreningen Pro Seili-Själö valt att strunta i kommunens lagstadgade språkförhållanden och istället köra sitt eget race för att signalera vem som bestämmer på ön. Alla skyltar har finska som första språk.
Det hade kanske Svenska kulturfonden inte räknat med då de var med om att finansiera vandringsleden på Själö.
Då jag var liten grabb och tillbringade somrarna i Åbolands skärgård kändes det befriande att kunna tala svenska över allt under skollovet. På den tiden var det en självskriven sak att så gott som alla finskspråkiga sommargäster, turister, företagare och arbetstagare försökte snacka svenska i skärgården för att signalera goodwill. I dag är det många som inte bryr sig om den gesten. Det fennomanska föraktet mot svenskan gör nya domänvinster.
Att påtala förfinskningen i Åbolands skärgård anses inte vara rumsrent. Ingen vill framstå som en inkrökt och svekomanskt sinnad knätofsaktivist som muttrar i skägget. Därför talar man hellre om vikten av tvåspråkighet eller flexibilitet. Konstigt nog verkar flexibiliteten endast gå åt ett håll.
Ifall svenskan ska överleva på riktigt i Egentliga Finland måste vi värna om rätten att få tala svenska i alla livets sfärer i Åbolands skärgård. Att erbjuda service på svenska borde vara en självklarhet för alla som bor, jobbar och är verksamma i en region där det svenska språket är en omistlig del av den lokala kulturen.
Mikael Sjövall